Ännu ett ambassadörsskap

Tiden bara flyger fram och jag hinner liksom inte med allting känns det som. Bloggen hamnar helt klart i andra hand, men jag ska göra vad jag kan för att hålla den uppdaterad. Sen är ju i och för sig inte mina inlägg jättevarierande kanske.

Vad har hänt sen senast då? Jag har tränat en del, det trodde ni inte va? Men det har också hänt lite andra roliga saker. I förra veckan blev jag kontaktad av en kille, Simon Gustavsson. Simon är en utav ägarna och grundarna till Umara Sports. En liten fågel hade tipsat honom om mig och att jag skulle passa bra in i deras profil som ambassadör för deras sportdryck. Det är ett relativt nytt märke, men de har på väldigt kort blivit mycket populära och jag har hört mycket gott om dem. Så nu kan jag med glädje och stolthet även titulera mig som en ambassadör hos dem. Kika in på deras hemsida, där finns mycket matnyttig information och där kan ni läsa mer om vilka ambassadörer de har och vilka produkter som de säljer.

Okej, men så lite träningssnack också då kanske. I helgen hade jag en riktig cykelhelg. Som ni säkert vet så brukar jag ju köra långpass på lördagarna med grabbarna i klubben. Den här lördagen så var det dock en del som körde tävling i Danmark så jag bestämde mig för att cykla en tur själv. För några veckor sedan cyklade vi en tur via Billinge (norr om Eslöv) och den var så fin så jag bestämde mig för att cykla den. 

Vilken runda det blev! 17 mil helt solo och jag fick kämpa med både vind och en matvägrande mage. Trots detta lyckades jag hålla mig ganska fräsch och avverkade även några km löpning efter cyklingen. På söndagen körde jag ett kortare, men lite tuffare cykelpass. Även här fick jag bråka med vinden, dock var magen snällare. På eftermiddagen hängde jag på Aqvakul tillsammans med Team Sportia där vi hade våtdräktsprovning. En bra helg, helt klart!

Den här helgen kommer spenderas i Småland. Jag ska på kusinträff på lördag. Den här gången åker cykeln med för på söndag blir det långcykling. Inte hela vägen från Sävsjö dock, 30 mil är lite väl mastigt, men kanske det blir 15 mil, jag får se. Sen börjar nedräkningen inför Motala, en månad kvar nu...

Skåne kan vara riktigt vackert trots mycket vind

Mat, ge mig MAT

Cykel och rapsfält, fin kombo

Typ världens godaste pizza

Nyss kört tusingar på Hästhagen

Snyggve redo för cykling

Back in the pool

Jag lovade ju att jag nu SKA börja träna simning, cykling och löpning. No more excuses! Än så länge har det gått bra. Efter ett par veckors frånvaro ifrån simningen hoppade jag i poolen igen i tisdags. Hade en plan att köra teknik, men det blev 100-ingar istället, 3x(6x100). Första omgången körde jag med simfenor, jihej vad det gick undan. Kände mig som värsta snabba fisken, sträckta fina fötter och vrister och där låg jag och tryckte på, utan att tänka på konsekvenserna...

På tisdagskvällen var det dags för intervaller med långlöparna. Har inte varit med och sprungit på några veckor, men vill få lite fart i kroppen så i tisdags deltog jag. Det var först löpskolning och sen 2000-ingar på programmet. Som vanligt så körde jag hårdare än tänkt, men det kändes bra, förutom att jag var riktigt trött i vaderna efteråt.

Så kom onsdagen. Under dagen kände jag liksom hur träningsvärken ökade i baksida lår och var riktigt stel i höger hälsena. På kvällen körde jag ett distanspass löp och höger hälsena bråkade faktiskt med mig ganska mycket. Varför gör den det, tänkte jag då? Jag har inte slarvat med mina excentriska tåhävningar, tycker att löptekniken känns bra. SÅ kom jag på det. Jag hade ju gjort en klassisk Julia! Jag sa ju att jag simmade med fenor på tisdagspasset. Jo tack, det gav ju träningsvärk i vrister och fotled. Har man inte gjort någonting på väldigt länge och sen börjar med det igen, ja då brukar man ju oftast få lite träningsvärk. Den klassiska Julia är ju att jag börjar med det igen, men gör det kanske liiiiite för mycket, måttligt finns inte i mitt ordförråd. Jag simmade nog nästan 1000 meter med de där fenorna, inte konstigt att jag var spänd sen. Jaja, läxa igen på mig :-). Men baksida ben då? Varför hade jag brutal träningsvärk där? Visst att jag sprang intervaller på tisdagen, men det brukar inte ge sån värk. Just det, vi körde ju löpskolning där utfallssteg ingick. 2xkanske 20 st utfallssteg orsakade mycket träningsvärk. Klenis-Julia :-) Så nu hade jag svaret på varför benen bråkade med mig under löpningen. Tur att jag är så duktig på att analysera!

Cyklingen då? Jo, den flyter också på. Fick till ett fint pass i torsdags kväll. 3 timmars cykling i härlig kvällssol. Tyvärr kom jag som vanligt iväg liiiiiite för sent. Jag skulle nämligen köra brick, men när klockan var kvart i nio och jag kom hem, då var motivationen till att springa helt borta så det blev ingen löpning. 

I morse var det dags för simning igen. Och vilket pass det blev. Jag var trött och omotiverad när jag kom dit, men så kom både Danielx2 och Simon och genast blev det mycket roligare att simma. Eller ja, jo, lite simmade vi, men det blir en väldans massa snack mellan längderna, men det är liksom halva grejen med morgonsimningen, snacket emellan gör simningen så mycket roligare. Trots en massa snack fick jag ändå till 4x500 meter där det både jagades förtter och jag jagade fötter. Och ja, jag simmade med fenor igen på några av seten, men nu har ju fötterna vant sig :-). En massage hos Robert efter simningen gjorde susen för kroppen så nu är jag redo för helgens utmaningar.

Nej, nu är det slutbabblat ifrån min sida. Helgen är här och det ska cyklas, springas och sen är det våtdräktsprovning på Aqvakul på söndag em mellan 16-18. Är ni sugna på att komma? Anmäl er till mobilia@teamsportia.se eller via deras FB-sida: Team Sportia Mobilia

Det HÄR brevet värmde mitt hjärta när det kom i veckan

Skåne kan vara ganska vackert

Älskade föräldrar som skickar blommogram till sin dotter

Tugga vind

Så var man hemma i Sverige igen. Det är ganska otroligt hur snabbt man kommer in i normala rutiner igen. Har varit hemma i Sverige i enbart fyra dagar, men det känns längre. I fredags var jag ledig i och med helgdag på torsdagen och det passade väldigt bra. Skönt att inte behöva gå upp tidigt för att hinna till jobbet. Efter lite kvalitetstid med tjejerna så begav jag mig iväg på ett cykelpass. Förra gången jag kom hem ifrån Mallorca så var benen väldigt slitna, vilket satt i nästan en hel vecka, men benen har faktiskt känts hyfsat okej nu och cykelpasset gick bra. Det var till och med sol, men det blåste ju såklart. Även lördagens cykelpass gick bra, dock ingen sol, jag fick ta fram långärmat, armvärmare och benvärmare, känns sådär kul i mitten på maj. I går fick jag till ett bra långpass också. Efter två km så kändes det som att rundan skulle bli riktigt tung, kroppen kändes faktiskt lite trött, men benen behövde lite uppvärmning för sen gick det undan. Vi behöver absolut inte nämna det faktum att jag hade medvind när det kändes så där lätt och att det i motvinden kändes som att springa in i en vägg, vi nämner inte det nu. Vi nämner inte heller att jag somnade framför Girot senare på eftermiddagen och skippade kvällssimningen för att jag var trött. Så eftersom vi inte nämner de där sakerna så förstår ni att jag var jättepigg i kroppen under och efter mitt löppass. Eller? Nej, kroppen är med all rätt lite trött efter Mallorca, men det är därför jag har vilodagar som idag.

Nu är i alla fall alla planerade träningsresor avklarade och det är hårt jobb i några veckor som gäller "It's time to Harden the F**k Up" (ursäkta språket). Planen fram till Motala är klar så det är bara att följa orders och köra. Den här veckan ska jag "lära mig simma igen" också. Simningen har hamnat lite i skymundan de senaste veckorna, men nu ska jag ta tag i den igen. Så nu är planen att simma, cykla och springa. Eller just det, det har det visst varit hela tiden. Men nu SKA jag träna på att simma, cykla och springa, inga undanflykter, fokus och skoj på vägen. Så där har ni min plan :-) Och just det, äta och sova lite däremellan också.

Med det sagt ska jag gå och äta lite äkta småländsk ostkaka (Vrigstad ostkaka, näst bästa efter mormors) och planera ett simpass till imorgon bitti. Ha en ljuvlig kväll!

Up in the air, leaving paradise

Kvällssol

30 grader och sol har nu bytts till Skånevind och 10 grader

Att leva i ett paradis och avslöjande nyheter

Jag tror ni alla vet vad jag tycker om Mallorca nu vid det här laget. Det är få ställen som jag har känt mig så "hemma" vid snabbt, men Mallorca är definitivt ett av de ställena. Nu är det dock över för den här gången och dags att resa tillbaka till Sverige. På något sätt så har det blivit som att leva i en bubbla här nu efter tävlingen i lördags. Alla de fantastiska lyckönskningar och gratulationer som jag fått efter min vinst i lördags har varit helt underbara, men de har samtidigt känts så långt borta just eftersom jag är här och inte hemma. Det har faktiskt varit lite skönt på ett sätt att det varit så. Jag är inte van vid all den här uppmärksamheten och det är någonting som jag tränar att bli bättre på. Nu har jag fått lite distans till tävlingen och förstår typ nu vad jag åstadkom i lördags. Jag är som sagt inte den som ropar ut Fan vad jag är bra. Men som en vän Emma skrev på Facebook (jag citerar direkt Emma) " Släng Jante över bord, och säg stolt: Jag är bäst! I'm fan-bloody-tastic! Queen of the world, eller vad du nu gillar. Var stolt över att vara så duktig på något du tycker är roligt att göra! Det är bara att tacka och ta emot! 

Så det är det jag gör nu! FAN JAG ÄR BÄST! Där har ni det! Jag åkte till Mallorca för att köra en Ironman 70.3, tävlingen var för mig kategoriserad som en B-tävling (Motala är A), trots detta lyckades jag kamma hem vinsten i min AG, jag är otroligt stolt över mig själv! Jag kommer hem ifrån Mallorca med lite rakare rygg och ett större självförtroende inför Motala.

Jag kan också nu berätta en av de stora nyheterna som jag "hållit" på en tid. En del av er har nog läst det på Facebook och vissa aningar har ni kanske haft i och med att ni sett bilder ifrån tävlingen. Det är med stor glädje jag nu kan berätta att jag är Team Sportia Mobilias ambassadör. Team Sportia Mobilia var den första "En Svensk Klassiker-butik" och ska nu också satsa vidare mot bland annat triathlon. Jag är otroligt glad och stolt över att få vara en del av denna satsning och tackar för förtroendeet att få vara er ambassadör. Det kommer bli ett spännande år framöver som bjuder på många roliga saker.

Tillbaka till Mallorca då. Vad har hänt här då de senaste dagarna? I söndags var det som sagt en lugn recoverytur med Kalle, Kalle och Annie, lite poolhäng hann vi också med. På kvällen började vi planera för de kommande dagarna och hur cyklingen skulle se ut. Både jag och Simon ville köra långt och många höjdmetrar. En sak jag lärt mig är att om man ger Simon ansvaret för att rita kartor, då vet man inte alls vart det kan sluta. Det är som att skicka in ett barn i en godisbutik, det finns liksom ingen hejd. Måndagens tur planerades till 15 mil och 3500 höjdmeter, tisdagens tur planerades till 20 mil och över 4000 höjdmeter (här någonstans borde man liksom insett att halllååååå ni tävlade i lördags, är ni helt ifrån vettet?!? men inte vi).

Efter lite fix med cyklarna begav vi oss iväg på måndagen för att bemästra bergen. Visst att det kan vara farligt att ge Simon ansvaret för att rita kartor, men samtidigt så hittar han vägar som jag aldrig annars skulle kört på. Syftet med dagen var att hitta så många dead ends i bergen, typ. Vilken dag det blev. Jättefina vägar och strålande sol. Efter lunch i Inka kände vi dock att benen var lite tröttare än vi räknat med (konstigt va?) och efter att vi cyklat tävlingsbacken åt andra hållet upp till bensinmacken så bestämde vi oss för att korta av dagens tur. Vi skulle cyklat Sa Calobra, men vi var förståndiga och cyklade hemåt istället. Sista dead end klättringen som vi gjorde var nog något av det värsta i mitt liv. 1,44 km med en maxlutning på 23 %. Det tog 10 min att cykla och var knappt en väg som vi cyklade på, men kul var det (en MTB hade definitivt varit att föredra, det var en riktig Anna Eriksmo väg :-) ). När den dead enden var klar cyklade vi hem. 15 mil blev 11 mil, 3500 höjdmeter  blev 1800. Inte illa med tanke på att vi ändå tävlade i lördags.

Här var det visst stopp

Fantastiska småvägar att cykla på

Uppe på berget, hyfsat ok utsikt

Diet a la Mallorca

Okej, inte det bästa underlaget, en MTB hade varit på sin plats

Så kom tisdagen. Tisdagen som skulle bli den längsta (för i år) och "högsta" (totalt sett) cykeldagen för oss båda. Vid halv tolv skulle vi möta upp en kille som Simon känner, Jim Berg (elitcyklist). Vi skulle möta upp honom i Bunyola (ca 1 timmes cykling ifrån Palma). Att cykla platt väg dit finns ju inte på vår karta, nej då, det var klättring dit som gällde. Benen kändes förhållandevis pigga och jag var ganska spänd inför hur dagen skulle bli. När vi mött upp Jim blev det först Col de Soller, en liten "nätt" klättring på 13 min. Efter den stannade vi för lunch, nu gällde det att förbereda sig inför de kommande klättringarna. Först ut var Puig Major. Det är Mallorcas högsta punkt och från Soller är det 14 km med en genomsnittslutning på 6%. För er som inte cyklar kanske det är svårt att föreställa er rent konkret vad detta innebär, men för mig tog det ca 55 min att cykla 14 km, lägg därtill att det är en sol som fullkomligt steker så kanske ni kan tänka er att det är ganska jobbigt.

Cykling längs med havet mot dagens utmaning

"Solen skiner, himlen är blå ,vad det är skönt att leva då...."

Och det var jobbigt, men allt som jag gör här nere har jag själv valt och det är just såna här stigningar som gör cyklingen till vad den är. Det är otroligt att se vad kroppen kan åstadkomma. Tävlingen i lördags förträngde jag helt under klättringen, det är här och nu som jag cyklar. Väl uppe var jag tvungen att ta det klassiska "lyfta upp cykeln-kortet". Det var dock inte över här. Efter Puig Major" hade vi Sa Calobra på schemat. Den klättringen gjorde jag förra gången jag var här och den är hemsk. Jim valde att vika av tillbaka mot Palma istället för att cykla Sa Calobra så jag och Simon rullade själva nerför berget. Efter en fika var det bara att köra. Inte tänka, bara cykla, trampa trampa trampa. Dricka vatten med jämna mellanrum och ta en del i taget. Nu satt jag verkligen bara och nötte, det var inte mycket njutning, benen var tunga, andningen var tung, värmen var jobbig, allt var jobbigt. Men så helt plötsligt tittar man på mätaren och den visar 9 km, bara 500 meter kvar, det kommer jag ju fixa och det gjorde jag. Uppe på toppen var vi båda trötta. MEN det var inte över där. Vi skulle ju cykla 20 mil och klättra över 4000 höjdmeter, vi var bara uppe i ca 3200. Planen var att avsluta rundan med "Christmas Climb" borta vid Port Pollenca. "Hoppas hoppas Simon säger att det räcker nu, att vi skippar Christmas Climb, jag pallar inte mer klättring" tänkte jag. Och det var precis vad som hände. Vi kände nog båda att vi var nöjda med dagens klättring (det är ändå några hundra meters till klättring från Sa Calobra till Alcudia). Så med det beslutet trampade vi hemåt igen.

Nästan 19 mil, 8 timmar och 3700 klättrade höjdmeter senare rullade vi in till hotellet. Årets längsta cykeltur var över, jag fick klättra otroligt många höjdmetrar och ja, jag var mer än nöjd med dagens tur. Efter en buffe på hotellet däckade vi som två små barn.

Nu lämnar jag som sagt detta paradis, berg byts nu ut mot vind och skånska slätter. Det har också sin tjusning, men Mallorca slår lite högre, så är det bara!

Ser ni berget i bakgrunden? Svårt att missa :-)

På toppen av Puig Major, wihoooo

Min älskade cykel, vi är ett bra team

En del av vägen nerför Sa Calobra, många svängar är det

Laddning inför Sa Calobra, vi är verkligen taggade till max

Ironman Mallorca 70.3 Race Report

Så var tävlingspremiären avklarad och en race report är på sin plats. För att inte göra det så svårt så kör vi väl ifrån början.

Torsdag: 07:05 lämnade vi Kastrup för att börja resan mot Mallorca.  Tyvärr inte direktflyg utan en mellanlandning i Berlin. Några timmar senare eller rättare sagt halv fyra på eftermiddagen var vi äntligen framme vid hotellet där vi skulle bo. In med packning på hotellet och sen ner mot tävlingsområdet för att hämta ut race bags och information. Det var såklart massvis med folk i området och man känner hur det liksom andas Ironman. Faktum är att Ironman 70.3 är världens största halvironman med över 3100 anmälda så ni kan förstå att det blir en häftig grej att bara komma dit och se alla människor och hela arrangemanget.

Hur som helst när allting var hämtat så började vi dra oss tillbaka mot hotellet. Mitt på strandvägen möter vi ett par andra ifrån Heleneholm, Kalle, Kalle och Annie som också ska köra. Ett snabbt snack där, sen förbi mataffären, till hotellet, sätta ihop cyklar, laga mat och sen somna. Ja, det var torsdagen.

Fredag: ingen klocka satt, det där med att gå upp tidigt när man är ledig, det ska man väl inte göra :-) Efter frukost drog vi på oss våtdräkterna och körde en kort simtur i havet. Premiär för min nya våtdräkt och I like it so far! Det enda som jag inte gillar är vattnet, det är så jäkla salt, bra för flytet, mindre bra för magen. Sen tillbaka till hotellet, äta lite, och sen blev det en kort jogg och en kort cykling för att se så att allting var ok.

När cyklarna senare på eftermiddagen var incheckade var det ben i högläge och mat som gällde. Lite tävlingsnerver började också komma. Till sängs tidigt, 05:30 var klockan satt på för väckning.

Lördag: RACE DAY! Aldrig har jag känt mig så lugn på morgonen inför ett lopp som jag gjorde igår när jag vaknade, men jag kände mig faktiskt lugn, trots nerver kvällen innan.Efter en sockerchocksfrukost så begav vi oss till tävlingsområdet. Väl inne i T1 och T2 (transition area) så pluggade jag i mina hörlurar och gick omkring med Josh Wink - A Higher State of Consciousness i lurarna. Det är och kommer alltid vara min pepplåt inför tävlingar :-)

När cykel och allt var förberett var det dags att göra sig redo för simningen. Självklart hamnade jag i den längsta toalettkön och då blev jag faktiskt lite stressad. 07:45 hade jag fortfarande inte satt på mig min våtdräkt (simstart 08:05), men 07:47 var jag klar och begav mig ner till vattnet.

Nu var här mycket folk, massvis med triatleter, alla enormt taggade för att tävla. Vädret kunde man inte klaga på, 17, 18 grader i luften och spegelblankt vatten.

Som vanligt blev det minimalt med uppvärmning (det är nog någonting jag ska bli bättre på faktiskt) och 08:05 gick startskottet. Alla tjejer startade inte samtidigt utan det var uppdelat på ett par tider. Vi var ändå några hundra som stack iväg samtidigt. Min taktik för dagens lopp var att köra mitt race, inte stressa upp mig utan att behålla ett lugn. Simningen gick lugnt och metodiskt, vattnet var fortfarande salt dock. Simningen fram till vändningen gick bra, kände mig stark. Efter vändningen blev jag tröttare, bojarna kändes längre och längre bort, men till slut var jag klar och kunde springa upp ur vattnet. In i T1 och gjorde ett förhållandevis snabbt byte. Ner med cykel och sen springa iväg. Upp på cykeln och sen bar det iväg.

Vädret var fortfarande kanon, klockan var runt kvart i nio så solen hade ännu inte hunnit bli sådär brutalt varm. Första delen på cyklingen går längs med vattnet bort till Port de Polenca. Här cyklade jag om några tjejer, dock var det två stycken som envisades med att köra om mig, men när de väl kört om så saktade de ned farten, otroligt irriterande, jag tar dem sen i backen tänkte jag. Vidare från Pollenca går banan en mil i svag motlut, höll mig på något lägre wattzon än tänkt, lugnt och stabilt. 

Efter 22 km börjar stigningen, då är det 14 km med mestadels uppför. Här visste jag precis vad som väntade mig eftersom jag hade cyklat backen 3 ggr tidigare, det kändes tryggt. 

De där två tjejerna som envisades med att cykla ikapp, tog jag innan backen ens hade börjat och sen såg jag inte röken av  dem. Nu började klättringen och det kändes riktigt bra. Återigen låg jag något lägre än jag tänkt i wattzon, men det kändes ändå bra. 

Ingen körde om mig, jag tog några stycken och nästan i slutet på backen så hejade jag till på Emma Graaf som kör i proffsklassen, cyklade om och körde vidare. 

Efter 14 km kom utförskörningen. Det är en slingrig väg och just därför valde jag min linjecykel istället för tempon, jag kände mig tryggare nerför med den. Efter nån km dundrade Emma förbi mig, hon körde riktigt stabilt utför, försökte följa hennes linje, men hon var för snabb. Jag tog mig nerför backen hyfsat bra, dock var inte min snitthastighet alls vad jag ville, men jag lät mig inte påverkas av det utan fortsatte att köra lite lägre än tänkt, men stabilt.

Sista delen på banan är relativt platt, inte jätterolig bana och ganska dålig asfalt på sina ställen. Motvind var det också, benen började bli lite trötta och värmen var jobbig, men jag fortsatte att trycka mina watt och helt plötsligt så rullade jag in i Alcudia och det började bli dags att byta över till löpning.

När jag kom in i T2 var det relativt få cyklar inne. Det var först då som jag började fundera på hur jag låg till totalt sett. Jag hade verkligen ingen som helst aning om vart jag låg placeringsmässigt sätt, men insåg ju att jag låg långt fram eftersom det i princip var helt tomt på cyklar vid cykelställen som tillhörde min åldersgrupp.

Hur som helst, T2 gick relativt snabbt, fördelen med att tävla i värme är ju att man inte behöver ha en massa extrakläder att  byta, utan det var bara att dra på skorna och sätta kepsen på huvudet och sticka iväg.

Nu började den längsta delen av dagen. Strategin att köra lugnt och stabilt skulle jag hålla även på löpningen. Planen var att inte gå ut för hårt, inte ta en gel på en gång utan sippra på en gel mellan vätskestationerna och dricka vatten samt kyla ned mig med vatten vid alla vätskestationer. Planen höll, tempot var inte vad jag hade tänkt mig, det gick långsammare, men värmen gjorde det svårt att trycka på. Det kändes relativt lätt och stabilt att ta sig fram i 4:30-4:45 tempo så det passade nog ganska bra.

Banan var en 2,5-varvsbana med ganska mycket svängar och en hel del trånga partier. Inte den finaste löparbanan om du frågar mig. Första varvet var det bästa för det var relativt lite folk då och det var mycket hejarrop. Efter första varvet blir jag omsprungen av Simon som trippar fram, just då var jag tacksam att jag "bara" hade 1,5 varv kvar, ville bara att den här löpningen skulle ta slut.

Att klara hela loppet under 5 timmar insåg jag ganska snabbt att jag inte skulle klara, men 5:10 kändes rimligt, allt jag behövde göra var att fortsätta hålla samma pace. Med två km kvar sprang jag om Jona ifrån klubben och fick heja också. Det är kul när man möter folk man känner, det blir en extra kick. Efter vad som kändes som en evighet så kom jag äntligen fram till skylten som visade "Finish Line" höger. Å vilken härlig känsla det var att äntligen få avsluta löpningen och korsa mållinjen. Hör mitt namn ropas ut i högtalarna och springer över mållinjen med en lyckokänsla i kroppen (fortfarande helt ovetande om placering).

21,1 km avklarade i fruktansvärd värme. Krioppen höll även den här gången. Väl i mål gick jag och hämtade min race bag och kollade telefonen. Ett flertal SMS hade jag fått av familjen som innehöll så mycket kärlek och fina ord! Det var först när jag pratade med Franz som jag faktiskt fick veta hur det hade gått. Tydligen vann jag min Age Group vilket då även innebar en plats i VM för Ironman 70.3!

Så loppet resulterade i en AG-vinst, bästa svenska kvinnliga atlet och en 25:e plats totalt av alla tjejer! Det är jag så jävla nöjd med!

Jag är nöjd med hur jag disponerade loppet, lugnt och stabilt höll hela vägen. Jag kunde gå obehindrat efteråt och idag känner jag mig helt ok. Det tar jag som ett tecken på att jag gjorde loppet efter rätt förmåga, det var ju trots allt bara en B-tävling :-)

Nu blir det några dagar till här på Mallorca. Idag har det varit en lätt lätt recoverytur på cykeln och lite poolhäng. Imorgon intar vi bergen och sen kör vi tre dagars träning innan det är dags för hemfärd.

Det var allt för den här gången, puss och hej! Och förresten, jag accepterade min plats till VM, så det blir VM x 2 för mig år!

En Julia och ett förstapris

Två nöjda HTT:are i mål! Simon kom i mål på fantastiska 4:48, KUDOS!

Race redo

Cykel redo!

Transision area

God morgon Alcudia! Bjuder på sol

Stämmer det verkligen att jag vann min AG? Ja, det ser jag ju här

Prisutdelning i AG 30-34

Recoverytur är fint

Snygg, stark och snabb it's time for Mallorca

Så var det dags för årets första race. På lördag 08:05 går startskottet för min AG i Ironman Mallorca 70.3. För er som ej är uppdaterade så är det en halv Ironman, dvs 1,9 km simning, 90 km cykling och 21 km löpning. För att följa mig föreslår jag att ni går in HÄR. Antar att man sen (när tävlingen startat) kan klicka sig vidare in på RESULTS och sen söka upp mitt startnummer som är 231 (men det kommer ni väl ihåg sen tidigare :-) ).

Allting är iaf packat och klart så nu så nu är det bara att sitta ned och vila upp sig inför helgen. Flyget går 07:05 imorgon bitti. Batterierna är laddade och jag känner mig redo. Kroppen är lite sådär härligt nervös, precis som den ska vara. Väldigt lite träning blir det den här veckan, avslutade förra veckan med en "Recovery" i Småland hos föräldrarna. Som alltid så blir det ju någon form av träning när man är där och så även den här gången. Först ett simpass i badhuset och sen en 18-km terränglöptur i den härliga skogen, det är njutning för själen kan jag säga.

Igår var jag på massage hos Robert. Kände att jag var redo för lite hårdare massage, men det fick jag nästan äta upp. Shit vad ont det gjorde stundtals, men jag kunde ändå känna hur det släppte i musklerna. Ganska häftigt faktiskt. Så kroppen har fått sin behandling nu och nu är det äta och vila som gäller. Förutom massage igår hämtade jag också upp mina nya tävlingsdräkter som äntligen blivit klara. Idag kom även min nya våtdräkt, det var på håret att den hann levereras, men med lite "magic hands" så kunde en snabbleverans ordnas. "Ska hon tävla i helt nya kläder?" kanske ni tänker nu, och ja, det ska jag. Det har ju liksom inte funnits så mycket möjlighet att prova grejorna innan så det får bli premiär på lördag, eller jag kommer ju köra en kort förberedelse på fredag. Jag är inte så känslig för nya saker, anpassar mig ganska snabbt som tur väl är. Hur som helst nu är jag redo till lördag. Stort tack till Team Sportia Mobilia, Fusion, 2XU och Syncron!

Håll nu tummarna för att det blir ett bra lopp på lördag. Mitt största orosmoment är värmen, 31 grader och strålande sol är inte direkt förhållande som jag är van vid, men jag får tävla enligt bästa förmåga helt enkelt.

Vi hörs om några dagar igen!

Chilling in the sofa i min nya tävlingsdräkt

Min nya våtdräkt från 2XU

Ja men en selfie också såklart :-)

Den här pärlan får följa med till Mallis

Återhämtning hos mamma o pappa med obligatorisk skogslöpning