Race report Motala, vägen till ett VM-silver i AG 30-34

Ja, här kommer den, min race rapport ifrån en av (för mig) årets största tävlingar, VM i långdistanstriathlon. Vi tar det ifrån början så häng med!

Fredag
Fredagen var vår avresedag till Motala. Omkring 08:00 var det avfärd. Innan avfärd hann jag avverka ett spinningpass på gymet. "Är hon dum i huvudet?" kanske ni tänker nu, men det var ett riktigt bra beslut faktiskt. Dagen innan tävling vill jag gärna få känna av formen på kroppen och det bästa är om jag kan köra lite fartökningar i respektive moment. Av erfarenhet ifrån förra året minns jag dock att när vi väl var på plats i Motala så fanns det ingen tid att göra den avstämningen av formen så därför passade ett 45-minuters spinningpass med Simon som instruktör alldeles perfekt, upplägget var 8x2 minuter, riktigt bra.

Lite efter 8 åkte vi hur som helst iväg mot Motala. Vi var framme i Motala runt tvåtiden. Samma boende som förra året, det låg ca 2 km ifrån själva tävlingsområdet, nära och bra. Nästan direkt tog vi våra cyklar och begav oss till tävlingsområdet för att hämta ut startpaket samt checka in våra cyklar. När alla förberedelser var klara med cyklar etc var det dags att samlas tillsammans med alla de andra svenskarna som skulle tävla för att gemensamt delta i en parad. När detta var gjort gick vi tillbaka till huset. Nu ville man bara komma hem, få börja förbereda sina race bags, äta lite och snacka lite och sen gå och lägga sig. En stor och viktig dag hade vi alla framför oss.

NU ska jag flika in också att precis som förra året var det stora samtalsämnet dagarna innan hur lång simningen skulle bli. På torsdagens briefing-möte beslutades det att temperaturen i vattnet skulle tas på fredag morgon och den temperaturen skulle till 99 % gälla (det skulle mätas igen på lördagen men sannolikheten att temperaturen ändrades var låg). Det visade sig att det skulle bli 1500 meter simning istället för 4000 m. Såklart tråkigt att det inte skulle bli full distans, men det är samma villkor för alla.

Okej, sidospår där. Efter en pizza, lite snack etc somnade jag gott vid halv elva. Eftersom simningen blev kortare än tänkt flyttades även starten fram en halvtimme vilket gjorde att man kunde sova ännu lite längre på lördagen, finfint.

Familjen var på plats och de hade gjort ett flertal olika plakat

My beauty är upphängd och redo för avfärd

Vyn ut mot simområdet på fredagen, det såg ganska kallt ut faktiskt

Transistionarea där alla race bags hänger

Målomgång

Lördag
Halv sju ringde klockan och nu började tävlingsnerverna komma. Det som är bra när man bor i ett hus med nästan bara triatleter är ju att de flesta har ju samma känsla, så jag var nog inte ensam om att känna det här pirret komma. Till slut var alla förberedelser och väskor packade och det var dags att åka till starten. Cykeln skulle fixas med det allra sista och sen var det bara att invänta starten. Min familj var också på plats och jag hann träffa och prata med dem en stund innan start. Förra året gav de mig ett sådant grymt stöd och i år skulle det inte vara sämre. De hade tillverkat mängder med plakat och de var minst sagt laddade för en heldag av supporting (det var cyklar med, inlines, videokameror etc etc).

Inez och jag 

Till slut var det dags för mig att gå in i min tävlingsbubbla, jag var riktigt nervös nu och ville mest bara komma igång. På med våtdräkt och in i startfållan, uppvärmning? Nej, ni vet ju vid det här laget att jag inte sysslar med sånt :-).  Eliten startade 09:25, herrar AG 18-49 (tror jag det var)  09:35 och alla damer plus herrar AG 50+ startade 09:45.

Tävlingsdags, på väg mot incheckningen

Simning
Innan start var jag glad över att jag kämpat mig igenom en hel del kalla simpass i Västra hamnen nu i juni. Kylan i vattnet kändes inte obehaglig på något sätt. När jag väl kom i vattnet innan min start så var inte heller kylan ett problem. Den kändes hur lugn som helst. Däremot var det ganska många människor och alla var ivriga att komma iväg. SÅ gick startskottet för vår våg. O herrejävlar säger jag bara. Det var något av det värsta jag varit med om. Folk var som galningar, det sparkades, sprattlades, folk simmade över en och nästan direkt fick jag en kraftig spark i ansiktet som faktiskt slog till min käke lite, men det var bara att försöka ignorera detta och simma på.

Jag försökte hitta bra fötter att följa, gick sådär. Pga den här galna hetsen så kändes det bättre att ligga lite bredvid och köra mitt egna race. Min taktik var att trots kortare simdistans ändå köra i mitt långdistanstempo vilket jag också gjorde. När simningen väl var klar så kändes det väldigt lugnt i kroppen, hade jag däremot simmat som att det var 1500 meter som på en Olympisk distans, då hade min puls varit betydligt högre, men nu kändes det bra.

Simningen gick på 26:42, inte jättesnabbt, men helt ok. Den här gången skulle jag iaf inte har över 8 min i T1. Det var betydligt varmare i luften så kroppen var inte alls så kall som förra året. Däremot så fastnade mitt snöre i landslagsdräkten i våtdräkten så jag fick inte av mig våtdräkten. PANIIIIIIK!!! Hur ska jag göra nu?! Till slut gick bandet på landslagsdräkten av och jag kunde dra av mig våtdräkten. Nu gällde det att snabbt hitta tillbaka till fokus och hämta cykeln och springa iväg.

Efter lite mer än 4 minuter kom jag äntligen ut på cyklingen.

Cykling
Nu kom den delen som jag såg fram mest emot. Nu skulle jag äntligen få se vad ett års träning gett för resultat. En betydligt bättre cykel än förra året hade jag ju också. Cykelbanan var tre varv och börjar med en uppförsbacke. Eftersom jag var lite stressad i och med strulet i T1 så var första gången uppför backen en ganska tuff bit. Fötterna värkte, dräkten skavde och benen var tunga, men när backen var slut och det planade ut så började kroppen svara bättre. NU skulle jag plocka placeringar. Jag började trampa och nu svarade benen precis som jag önskade. I början tittade jag inte på min klocka för att stämma av wattzon utan jag bara körde. När jag sen väl började kolla på klockan så låg jag dels lägre i watt än planerat, men betydligt högre i hastighet än tänkt. Herregud tänkte jag, jag kan ju inte snitta 35-36 km/h då kommer jag ju aldrig orka. Men benen ville liksom bara cykla, så det var bara låta dem göra det.

Successivt plockade jag placeringar och jag låg jämnt i hastighet nästan hela tiden. Vid varvning inne i Motala så hade jag hela mitt supportcrew som skrek som tokar, vilken energi det gav. Ut på andra varvet och den härliga känslan bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. När jag kom in för växling till T2 låg jag 2:a i min åldersgrupp.

Jag kommer in för varvning

Cyklingen genomfördes på 3 timmar och 21 minuter vilket gav mig ett snitt på 36 km/h, det är jag riktigt nöjd med (målet var något lägre ;-) ).

In i T2 och dags för att börja springa. Inne i T2 hör jag först pappa som skriker och frågar "Hur känns det?" "BRA", svarar jag. Sen hör jag min ena bror skrika precis när jag ska hänga upp cykeln " Fatta hur GRYM du är Julia". Denna pepp säger jag bara, världsklass.

Hämta bikebag och på med löparskorna, slängde ner mina gels i sportbehån och gav mig ut på löpningen.

Löpning
Nu väntade 3 mils löpning. I början på löpet hade jag en tendens till krampkänning, men den försvann efter ett par km (puh). 3 mil löpning kändes direkt riktigt långt. Benen var sega, men det skulle inte hindra mig. Min plan var precis som på Mallorca att ha en gel i handen att smutta på och dricka på varje vattenstation, Någonstans på vägen så bröt jag min plan. Jag fick ett sånt osug på gels och fick inte i mig dem som tänkt. Försökte dricka på varje vätskestation, men ibland glömde jag det och hällde bara vatten över mig. Energin i kroppen började sina. Efter ett varv låg jag fortfarande tvåa, men sen helt plötsligt får jag en uppdatering om att jag faktiskt inte har långt fram till ettan och det hade jag inte. På andra varvet sprang jag om hon som ledde och helt plötsligt ledde jag! Men så var det det här med energin, illamåendet låg hela tiden nära och jag vågade liksom inte trycka i mig något med rädsla för att det skulle komma upp igen. Så jag sprang mig tröttare och tröttare med mindre och mindre energi kvar.

Inför sista varvet var jag riktigt trött. Jag ville inte springa ett varv till, jag orkade inte. Familjen hejade hela tiden som tokar och det gav mig energi, men inte tillräckligt. Vid 23 km fick jag uppdateringen att tvåan låg 15 sekunder bakom mig. Det gjorde hon några km till, men någonstans vid 26-27 km sprang hon om mig och då visste jag att jag inte skulle ta hem guldet. De sista km;ena var tuffa, riktigt tuffa. MEN så tillslut kom sista avståndsskylten som visade 29 km och då var det bara att springa. Helt tom på energi pressade jag mig fram den sista km:en och tog mig närmare målgången.

Målrakan var ljuvlig. Dels för att jag var så glad över att loppet äntligen var över, men också för den helt otroliga hejarklack som fullkomligt skrek på mig. Efter 6 timmar och 21 minuter fick jag äntligen korsa mållinjen och jag kom TVÅA i min åldersklass! Jag slängde mig ned på marken direkt och uppfattade inte heller de extrarop som familjen skrek i mikrofonen som de lånade av speakern, men de var helt crazy!

TVÅA, SILVER, JAG?????? Helt otroligt. För ett år sen kvalade jag till VM genom att köra loppet i de värsta tänkbara förhållanden. Ett år senare korsade jag mållinjen som nummer två i min ålderskategori och som 25:e bästa kvinna i världen. Jag är riktigt stolt över min prestation och mitt lopp. Visst att min plan på löpningen inte höll och det finns saker som jag måste jobba på (typ energiintag på löpning), men i det stora hela så spelar det ingen roll idag. Jag åkte dit med målet att komma topp 3 av svenskorna i min åldersgrupp och det klarade jag plus lite till.

TACK ALLA SOM HAR STÖTTAT OCH SUPPORTAT MIG LÄNGS VÄGEN! Nu ska jag landa lite, vila lite och sen laddar jag om inför nästa VM som är den 30 augusti i Zell Am See.

Obligatorisk "bita i medalj bild"

Pusta ut lite är skönt

Prisceremoni! Varför gå för många steg när man kan ta ETT lååååångt och hälsa,
spara på krafterna :-)

Prispallen i AG 30-34 herrar och damer

När vi sitter och äter på vägen hem från Motala, kör en bil förbi
utanför, kolla in namnet :-) lite komiskt och ganska osannolikt

Snygg, stark och snabb, it's RACE WEEK

Fy fan vad jag är snygg! Fy fan vad jag är stark! Fy fan vad jag är snabb! Tre S, snygg, stark och snabb, det är mitt mantra just nu. Här gäller det att bygga upp ett självförtroende för det är nämligen snart dags för en av årets största tävlingar för min del, VM i långdistanstriathlon i Motala. På lördag 09:00 smäller. Då går startskottet. Okej, kanske inte exakt kl 09:00 för min del, jag startar inte i proffsklass, men jag startar ganska nära. 4000 m simning, 12 mil cykling och 3 mil löpning är planen. Jag skriver planen för den kan komma att revideras. Som ni vet är det ju inte direkt högsommar i Sverige just nu och därmed har temperaturen i vattnet ej uppnått rätt temperatur. För att det ska bli 4000 m simning på lördag krävs det en vattentemperatur på över 16 grader, annars kortas simningen ned. En timme innan start tas temperaturen och det är först då det bestäms hur lång simningen blir. Men 12 mil cykel och 3 mil löp blir det definitivt.

Jag har fått frågor om det är så att man kan  följa mig under loppet och här är en länk: Time tracking. Sök på mitt efternamn så kommer jag upp. Det ska bli jäkligt kul att tävla nu i alla fall. Tävlingsnerverna börjar så smått infinna sig. Kroppen känns precis som den ska, allmänt seg :-) Den är ju liksom i chock, jag tränar ju typ inget, eller jag tränar betydligt mindre.

De senaste veckorna har jag ju successivt dragit ned på träningen. Har lyckats få till några riktigt höjdarpass. På självaste midsommarafton tog jag min skönhet och gav mig ut på en 90 minuters tempotur. Det regnade HELA turen, och blåste. Ganska bra race simulering faktiskt. Midsommarhelgen firades i Blekinge och såklart åkte våtdräkten med. Havet var helt spegelblankt så det såg riktigt lockande ut att simma. Det var dock inte mer än 10-11 grader så det blev inte några långa simpass, ganska nära race simulering där med faktiskt ;-)

Den här veckan är det fokus på att hitta race mode. I söndags lämnade jag in Trek:en till Jörgen på Team Sportia och hämtade ut den igår. Nu är den race ready. Tack Jörgen igen för ypperlig service. Nu är det bara självaste jag, snygga, starka och snabba Julia som ska bli race ready, men jag är nog ganska nära. På torsdag börjar själva matladdningen, high on carbs :o Nu kommer jag hålla mig borta ifrån bloggen några dagar, in i min bubbla är det som gäller. Nästa gång vi hörs, ja då har jag förhoppningsvis kört mitt första världsmästerskap. Wish me luck! Puss

Redo för taperinglöp

På väg hem ifrån jobbresa stannade jag i Örkelljunga och handlade lite godis, åt bara
några bitar i bilen.

Jag satsar på mycket färger när jag springer, då syns jag

Redo för 90 minuters midsommarcykling.
Hur tar jag mina bilder? Självutlösare! På 10 s så springer jag från telefon
med cykel till rätt ställe och hopaps på en bra bild :-)

Mina vita strumpor som inte var vita efter 1,5 timme i ösregn

Sista träningspasset avklarat, en alkoholfri öl sitter fint

Morgonbild i Matvik, självutlösare igen :-)

Catwoman? Jokern? Vem är jag egentligen?

Min skönhet är race ready

Countdown Motala

Okej, vad händer egentligen med tiden? För ett år sen genomförde jag ett lopp som jag nog tror alltid kommer att vara ett av de värsta loppen jag genomfört. Det var 10 grader, snålblåst och regn. Ni som följt mig ett tag förstår ju säkert att jag pratar om VM-kvalet i Motala förra året. Det var min första tävling på en längre distans och efter ett jäkla pannben så sprang jag över mållinjen och kvalificerade mig därmed till årets VM i långdistans. Har det redan gått ett år? Är jag förberedd? Har jag tränat tillräckligt?

Ja, det har redan gått ett år. Nej, jag känner mig inte förberedd och nej jag har inte tränat tillräckligt. Så känns det  i alla fall, men det är ju ingenting jag vet. Än så länge så har inte tävlingsnerverna börjat komma, men de kommer komma, var så säkra. Det hade varit skönt ifall jag kunde vara lika lugn som jag var inför tävlingen på Mallorca, jag ska sikta på det tror jag. Det enda som jag nojar mig lite om är att jag inte fått till någon bra simning den senaste tiden. Sen två veckor tillbaka är det OW-simning som gäller, men det är ingen jättenjutning direkt. Vattnet är fortfarande ganska kallt och det har blåst mycket den senaste tiden i Malmö vilket gör simningen mer till att fightas mot vågorna än ren simning. Om vädret tillåter så är det ju 4000 m simning som gäller på VM, det längsta jag simmat än så länge är 1900, hade velat få till ett längre pass, kanske jag kan få till det i helgen?

Vad har annars hänt sen senast? Hmmmm, inte så mycket faktiskt. Jag har tränat (förvånande va), dock har mängden minskat nu när det börjar närma sig VM. Eller jo en sak har faktiskt hänt. En ny skönhet har kommit in i mitt liv, en Trek Speed Concept 7.5. Jag kör nu med Trek både på linjehoj och tempohoj, känns fantastiskt. Är så himla nöjd med linjen och är helt övertygad om att jag kommer vara lika nöjd med tempon. Har lyckats få till några riktigt fina pass på den och fler kommer komma. Jörgen på Team Sportia Mobilia har hjälpt mig med inställningarna så jag kommer vara supersnabb nu. Stort tack Team Sportia Mobilia!

I lördags sprang jag Malmömilen. Vi kan säga såhär, tävlingen är redan bortglömd :-) Först tänkte jag inte berätta något om hur det gick, för det gick så dåligt, men ni ska få veta. Mina förberedelser kändes bra, benen kändes bra på lördagen och förutom lite magknip så kändes det bra. 15:00 gick starten och mitt mål var sub40. Starten gick och vi sprang iväg. Första km gick, andra km gick, tredje, fjärde, femte. Fram till femte gick allt enligt plan, låg några sekunder efter, men inte så mkt. Men sen kom väggen. Benen totaldog, jag fick kämpa för att ta mig framåt, 4:00-tempo sjönk till 4:20 tempo, som sjönk till 4:25-tempo. HALLÅÅÅÅÅ vad fan händer? Spring nu ben! Men nej, de ville inte, det spelade ingen roll hur mycket jag tog i, farten ökade inte. Vid ett kort tillfälle tänkte jag bryta, men sen så bestämde jag mig för att ändå springa i mål. Sluttiden landade på 41:41 en tid som jag är riktigt missnöjd med. (sprang ju snabbare på träning för två veckor sen). Väl i mål träffade jag en hel del vänner och när vi började prata om loppet så inser jag att de flesta har haft exakt samma upplevelse som jag. 4-5 km gick bra, men sen dog benen. För min del tror jag att det var värmen som ställde till det. Det råkade ju vara en av de varmaste dagarna på året just i lördags, plus att det låg ett tungt regnoväder i luften. Hur som helst, det var ingen rolig upplevelse alls. Målet om sub40 får leva vidare, men det målet släpper jag för några veckor med tanke på VM. Nu gäller det att hitta fullt fokus mot ett av årets största mål. I dagarna ska cykeln förberedas med tävlingshjul så jag hinner göra något pass med dem på. Sen går vi in i Race week och sen är det dags. Låt oss nu hoppas att vädret i alla fall blir lite bättre än vad det är nu. Jag önskar sol dagarna innan loppet och sen på lördagen får det gärna vara halvmulet, inte kvavt dock, vindstilla och mycket syre i luften. Det är väl inte  för mycket begärt eller?

Härlig tempotur med nya tempohojen, men vad ska hon heta?

Racing shorts

Ett försök till någon slags selfie med cykelpose

Innan OW-simning, vågorna var högre än jag själv

Som sagt, vågorna var både höga och starka, de slog verkligen mot kanten

Race Report Trelleborg triathlon sprint

I lördags var det dags för årets andra triathlontävling, Trelleborg Triathlon. Det är 1/10 Ironman och inte alls min distans, det är full fart direkt och det finns inte utrymme för att "lata sig". Förra året var det min första triathlontävling som jag körde efter det att jag börjat "träna" triathlon. Då slutade jag på en tredjeplats vilket jag var otroligt nöjd med. I år ville jag ju såklart ta revansch.

12.00 var starten. Först var vädret en stor osäkerhetsfaktor då det låg regn och åska i luften. Tack och lov så höll det sig borta så starten kunde gå helt enligt plan.

Simsträckan var ändrad från förra året. Förra året var det start ifrån strand, men i år var det start ute i vattnet. Vad temperaturen var vet jag inte, men det var inte särskilt varmt. 12:00 simmade vi alla iväg, jag var inte beredd på slagsmålet som blev. Folk var som tokar, det sparkades och sprattlades och jag drabbades av lite smått panikkänsla. Min simning hade inget flyt alls och det kändes mer som en kamp än som ett simmoment. Precis nästan direkt fick jag också väldigt svårt med andningen, pulsen stack iväg och ja, det var ingen rolig simning alls. När jag äntligen var klar och skulle springa upp ur vattnet så var jag tvungen att stå still i bara några sekunder för att hämta andan. SEN kom min tävlingsanda igång och jag kutade in i T1 och av med våtdräkt, på med hjälm och sen iväg på cykeln. Nu skulle jag plocka igen de placeringar jag missade på simningen.

Som tredje tjej gav jag mig ut på cyklingen. Sprint är inte riktigt min grej eftersom det är fullt ös ifrån början och jag är lite mer segdragen av mig. Samtidigt så är det bra att utmana sig själv så full gas direkt mao. Banan är en 3-varvbana med totalt 6 st vändningar. Det går att trycka på ganska ordentligt, men det gäller att vara uppmärksam för banan är smal och det är trafikerade vägbanor. Kände mig stark på cyklingen och efter 1 varv låg jag på en 2:a-plats. Vid vändningen närmast växlingsområdet stod det massvis med folk som hejade och ropade och jag fick även en rapport om att jag plockade in sekunder på hon som ledde. Efter 3 varv hade jag dock inte kört om 1:an så var med andra ord 2:a ut på löpet.

4,2 km i full gas. Pulsen är ju såklart hög och det är för jävla jobbigt, men inte tänka, bara köra. Varje gång jag mötte 1:an så kändes det som att jag tog in liiiite på henne, men vid sista varvpunkten (2-varvbana) så insåg jag att jag inte skulle hinna ifatt. Efter 56 minuter och 6 sekunder sprang jag över mållinjen som en mycket glad 2:a och klubbmästare i sprintdistans!

En timmes full gas var över och det var skönt. Sprint är hemskt :-). Man säger att man inte kan vinna en triathlon på en simning, men man kan förlora och det var vad jag gjorde i lördags. Jag är nöjd med min cykling och löpning, men min simning var katastrofal och jag gjorde även ett väldigt långsamt byte i T2 så det blev inte någon vinst den här gången, men jag är lika glad ändå.

Tack för en mycket bra ordnad tävling! Nu är det fullt fokus mot VM!

Prisutdelning av Magnus Magnoy

3:an, 2:an och 1:an. Because I'm happy

Sebastian 1:a herrar, jag 2:a damer, Rasmus 3:a herrar, HTT regerar!

Är det det här som kallas "Runners High"?

Ni har säkert hört utrycket Runners High, när löpningen ger en känsla av lycka, humöret höjs och det blir en härlig harmoni i kroppen och man vill liksom bara ha mer och mer. När jag var yngre och spelade handboll hade vi under sommaren alltid ett löpschema som vi skulle följa för att inte komma tilllbaka till hösten och börja den nya säsongen helt otränade. På den tiden tyckte jag inte att löpning var särskilt roligt och jag minns att ungefär två veckor innan handbollssäsongen började så blev det lite smått panik och man försökte liksom kompensera för utebliven löpning under sommaren. Inte så bra kanske. Löpningen var tråkigt och något Runners High upplevde jag aldrig.

Sen vet jag en gång när jag var lite äldre (okej 14 år, men då tyckte man ju att man var gammal) så skulle min pappa springa och jag följde med honom. Det var kallt ute så jag valde att ställa mig på ett löpband medans pappa sprang utomhus. Hur länge jag sprang minns jag inte, men jag minns att jag efteråt inte tyckte att det var särskilt hemskt (och då hade jag ändå sprungit på löpband). Pappa sa sen till mig "när du känner att när du kommit hem, duschat och ätit och sedan känner dig full med energi trots träning, DÅ har du hittat njutningen i löpningen" och det var nog det jag hittade just efter det passet på ett löpband i Djurgårdsstugan. Var det då jag för första gången fick uppleva Runners High? Kanske...

Igår kom  känslan igen. Planen för kvällen var tusingar på Hästhagen tillsammans med Simon och Daniel. Vi har nu fått våra tävlingsdräkter inför VM så vi skulle också preimärtesta dem. Vädret var inte heller helt olikt förra året i Motala, regn och snålblåst. Perfekt helt enkelt...

Tusenmetersintevaller är lite av ett hat-kärlekspass. Det kan vara brutalt jobbigt, men samtidigt så vet man att det är bra och därför gör man det. Första intervallen kändes hemsk. Herregud hur ska jag orka 7 st?!? Men så kom jag in i det där flowet och benen kändes lättare och vips så var 7 st avverkade. För en vecka sen sprang jag 5x1000 m och det kändes väldigt mycket jobbigare så jag vet inte ifall det var sällskapet, dräkten, vädret eller vad, men passet gav mig helt klart den där lyckokänslan som man vill att ett bra pass ska ge, Runners High!

Låt oss ta en gruppbild. "Hur ska jag stå? Vart ska jag titta? Tar du nu? Är deeet kameran?" Inte helt enkelt... Foto: Simon

Vi använder självutlösaren istället. "Okej 10 s, nu trycker jag, nu springer jag, nu tar den!" Inte heller helt enkelt. Foto: ajfone

Hur gick det då med min OW-premiär? Jodå, imorse 06:25 hoppade jag tillsammans med två andra HTT:are i vattnet vid Västra hamnen. Vindarna var inte nådiga vilket gav riktigt höga vågor, men det stoppade inte oss. Nästan 1500 meter fick vi ihop. Efteråt var händerna helt bortdomnade, precis som efter simningen i Motala. Skillnaden idag var att jag inte behövde stressa iväg på cykeln utan kunde ta det lugnt (eller vänta nu, jag stressade visst inte i Motala heller, 8 min i T1 är verkligen inte snabbt :-) ). En kvart i duschen gjorde susen och nu är jag redo för fler OW-pass!

När vädret blir ens fiende

Igår hade jag nog en av mina värre cykelturer på länge. Helgen har spenderats i Småland då det har varit kusinträff och i samband med hemfärd bestämde jag mig för att cykla en bit på vägen, närmare bestämt ifrån Örkelljunga till Malmö. Helgen har bjudit på bedrövligt väder, det har varit kallt, blåsigt och regnat, men det såg ut att vara lite bättre på söndagseftermiddagen, det såg inte ut att regna i alla fall. Jag var riktigt omotiverad när jag väl skulle sätta igång och cykla, men envis som jag är cyklade jag ändå iväg. Efter 5 min öppnade himlen sig och jag fick en ordentlig skur, men sen kom solen och humöret blev bättre. Dock började vinden bli allt mer påtaglig, i början av turen cyklade jag lite mer skyddat så märkte inte att det blåste så starkt. När det blev mer och mer öppet så blev vinden allt mer jobbig. Jag har cyklat många pannbenspass med kraftig vind, men då har det inte varit pass från A till B, utan då har jag nästan alltid fått njuta lite av vinden i form av medvind också. Det fick jag inte igår. I elva mil kämpade jag mot vinden och bitvis ville jag bara lägga mig ned på vägen och gråta. Men kom igen nu Julia! Skärpning! Motvind är ju den bästa träningen! Jo, det är det, men träning måste också ge mig en viss nivå av njutning, det fick jag inte igår. Det är inte så ofta jag upplever mina cykelpass som så hemska. Detta gjorde mig lite nyfiken så igår kväll gick jag in och tittade i min träningsdagbok för att läsa lite om mina cykelpass.

Hittade ett pass som jag cyklade 22 juni 2014 (en vecka innan Motala förra året). Inledningen av min beskrivning av passet var "Idag var första gången på länge som jag verkligen ville avbryta passet och slänga cykeln på tippen. ".

Just den gången vet jag att jag satte mig i en busskur vid Jägersro för att lugna ned mig lite innan jag kunde cykla resterande 15 km hem. Igår hade jag planen att stanna i Lund och ta tåget hem, men den envisa jäkla skalle som jag har gjorde att jag cyklade hela vägen. Vad är det egentligen jag försöker komma fram till? Jo, jag har tränat hårt och fokuserat nu ett tag och efter en ganska hård träningsperiod känner ju kroppen att det är dags att vila. Den här veckan har jag vilovecka vilket antagligen kom väldigt lägligt. Förra året hade jag också lagt in en ny växel några veckor innan Motala (det var då jag började med coach och hela mitt träningsschema blev uppstyrt). Så antagligen var det inte konstigt att jag blev så trött och arg igår, jag behöver lite vila så då ska kroppen få det.

Den här veckan ska jag göra min OW-premiär. Visst att jag simmade på Mallorca, men det var så längesedan nu:-). Det är inte varmt i vattnet här i Sverige för tillfället, det talas om 11, 12 grader så vi får väl se hur länge jag plaskar omkring innan jag ger upp. Jag vill åtminstone klara 10 minuter för då vet jag att jag har kört lika länge och lite till som jag ska simma på lördag när det är dags för Trelleborg Triathlon (om det nu blir någon simning vill säga). Håll tummarna för att det blir en bra premiär!

Triss i syskon, nyss avslutat varsitt löppass i lite olika former

Syskon "in action"

                                                           

Sprang tusingar i lördags morse och min bror fick agera filmare, 
otroligt nyttigt att se sig själv på film emellanåt för att identifiera styrkor och svagheter.

Selfie med Elsi

En liten tröst på vägen under mitt hemska cykelpass, man
får ibland vara glad för det lilla

Havet väntar på mig, varför kan det inte alltid vara sol och vindstilla?