Snygg, snabb, smart och stark, it's time for VM i Zell am See

Mallorca 9 maj 2015: det är över 30 grader varmt (snarare 35 grader), solen strålar ifrån en klarblå himmel, publiken trängs längs med banan och hejar på deltagarna som springer i hettan. Speakern är i sitt essä och ropar högt när deltagarna korsar mållinjen. På den här banan befinner jag mig. Jag har simmat 1,9 km, cyklat 9 mil och håller för tillfället på att springa en halvmara. Jag är helt ovetande om min placering, kanske ligger jag bra till, kanske inte. I min värld är det för tillfället oviktigt, jag njuter av att tävla. Klockan 13:15 korsar jag mållinjen. Vad speakern ropade i högtalaren, minns jag inte, eller jo, mitt namn hörde jag, men det var det enda.

Omkring 13:28 får jag ett sms av min storebror "Ring jättegärna när du orkar och har möjlighet. Kram. Du är bäst". Har precis då pratat med mamma som sa att jag kom 3:a i min åldersgrupp, vilket jag var supernöjd med. Ringer upp min bror som säger något i stil med "du är så grym, fattar du hur grym du är?1", "ja men så grym är jag ju inte", svarar jag. "vadå? du vann ju", "va?!? vann jag, nej 3:a, eller vann jag? fan vad grymt". Ungefär så gick samtalet. 9 maj, alltså, då vann jag min första AG-tävling som gjorde att jag kvalificerade mig till VM i Ironman 70.3. Det känns som att det var evigheter sen, men nu är race week här!!!! NU är det dags för min stora tävling för i år.

När det är race week så har jag ju mitt mantra. Det har dock utökats med ett S-ord till, nämligen smart, för på söndag ska jag vara smart också. Så nu är mantrat (ursäkta språket) fan vad jag är SNYGG, jag är så jäkla SNABB, jag är riktigt STARK och kommer tävla jäkligt SMART!

Tävlingen är på söndag och HÄR hittar ni all möjlig typ av information som ni kan tänkas behöva veta. Mitt startnummer är 2282 och  jag startar 11:36 på söndag, alltså söndag, inte lördag. Det är nämligen så att det är en tävling i Zell am See på lördagen, en vanlig Ironman 70.3, men det är alltså INTE den jag ska tävla i utan jag tävlar på söndag. 11:36 startar jag, eller det har jag ju redan skrivit, men nu vet ni det igen!

Jag är riktigt laddad nu. Motivationen är tillbaka och jag ser fram emot att tävla på söndag. Träningen är gjord och nu är det bara toppningen kvar. För ca två veckor sen hände en sak som skulle kunna fått mig av banan, jag råkade få en lätt bristning i min vänstra vad. Riktigt idiotiskt jag vet, men det hände. Det gjorde inte jätteont, men tillräckligt ont för att begränsa mig liiite på löpningen under några dagar. Jag bokade in en tid hos min naprapat Krister och var där några dagar senare. Efter en nålbehandling och ganska djup massage släppte det och nu är vaden perfekt igen. Tack Krister! Igår var jag också på helkroppsmassage hos Robert som släppte upp alla eventuella spänningar så nu är kroppen race-redo. Min cykel har också fått sin behandling, Jörgen på Team Sportia Mobilia har som vanligt hjälpt mig och vi har också packat ihop den i väskan, så den står där hemma nu redo för avfärd.

Ja, det var väl i princip det. Nu ska jag bara ladda ladda ladda och sen åker jag på torsdag. VM here comes the Flamingogoet - SnyggSnabbStarkSmart!

En "vanlig" bild

En till "vanlig" bild, fast nu har håret kapats, typ ett halvt kg

Morgonsim i VH, snart är det slut på dessa vackra morgnar

Tempocykling

Minnen ifrån förra årets IM-tävling i Köpenhamn

Cykeln är packad i min förhoppningsvis grymma väska

Bytte hav mot bassäng, inga svanar, inga vågor och inte heller några människor

Motivationsbrist

Jag startade den här bloggen för snart två år sen och det var i samband med att jag anmälde mig till Ironman i Köpenhamn. Då, dvs för två år sen, hade jag inga direkt större planer på att den skulle fortsätta även efter tävlingen i Köpenhamn, det var ju liksom den stora grejen, jag trodde ju inte att jag skulle fortsätta med triathlon i den utsträckning jag gjort. Jag bestämde mig därför för att fortsätta blogga även efter Köpenhamn, men det har varit lite mindre frekvent. Jag tycker det är ganska svårt att blogga om jag ska vara helt ärlig. Jag vill liksom inte sitta och skriva bara för skrivandets skull utan jag vill att mina inlägg ska ha lite humor och vara intressanta att läsa och inte bara bli "idag har jag gjort det och det och det, imorgon ska jag göra det och det och det", även fast det är lätt att det blir så.

Bloggen har tyvärr fått hamna lite i andra hand den senaste tiden för jag har inte känt mig särskilt motiverad till att blogga, mycket till stor del för att jag inte har vetat vad jag ska blogga om. Motivationen har tyvärr även visat sig vara lägre när det gäller träningen. Man kan ju fråga sig vad detta beror på, jag menar VM i Österrike borde ju vara en riktig motivationshöjare och det är det absolut, men ska jag vara helt ärlig så ska det bli ganska skönt när tävlingen väl är gjord. Hela året har gått i en rasande fart och det har hänt en jäkla massa saker som jag ännu inte hunnit bearbeta fullt ut och allt detta måste få landa nu känner jag. Därför ska det bli skönt när VM är över, för då kommer jag förhoppningsvis kunna smälta och hantera året som gått och även börja blicka framåt.

Det är många som frågar mig vad som händer efter Österrike och det är inte bestämt till 100%, men jag kan avslöja att jag har skaffat mig en ny coach. Jag vet inte ifall jag ens har berättat att jag och min gamla coach Katarina (Dragonmother) inte jobbar ihop längre, det har vi inte gjort sen tävlingen på Mallorca i princip, eller det är inte helt sant. Jag hade min plan fram till Motala helt klar, men själva bollplanket och coachdelen har vi inte haft sen Mallorca. Hon släppte mig fri så jag fick stå på egna ben helt enkelt. Katarina kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta, hon såg en potential i mig och utvecklade mig enormt mycket, både fysiskt och psykiskt och jag är otroligt tacksam över att jag fick möjligheten att coachas av henne, men som sagt, jag blev vuxen och fick klara mig själv där ett tag. Nu är det dags att gå vidare och nu ska jag återigen arbeta med en coach. Det är en kille som heter Andreas Linden. Andreas tävlar som proffs inom triathlon och igår gjorde han debut på full distans när Ironman Kalmar gick av stapeln. Andreas slutade 4:a i proffsklassen och hade den snabbaste cykeltiden av alla. Han cyklade 18 mil på 4 timmar, 25 minuter och 36 sekunder, det är ett snitt på ca 41 km/h, DET är galet bra, här finns mycket att lära sig av helt enkelt :o).

Hur som helst, det ska bli roligt att börja träna med coach igen, jag tror att det kommer höja min motivation avsevärt och jag hoppas vårt samarbete kommer bli bra.

Som sagt igår var det Ironman Kalmar och nu ska jag vara helt ärlig, JAG VILLE VARIT DÄR OCH TÄVLAT! Många av de tjejerna som jag tävlade mot i Motala tävlade igår och det hade varit kul och se hur man stod gentemot dem på en full distans. Nästa år kanske jag tävlar i Kalmar, vi får se helt enkelt. Istället fick jag heja hemifrån, inte lika spännande, men good enough. Jag blev taggad av tävlingen och fick själv till ett bra sista långpass på cykeln. Nästan 13 mil i ett bra tempo och hyfsat rätt i wattzon, DET behövdes inför Österrike.

Det var många som körde i Kalmar igår och många att heja på. Camilla Lindholm Borg som tävlar för Heleneholm kom tvåa i proffsklassen, stort grattis! Sen måste jag även ge Lina "tjejen med den rosa cykeln" ett riktigt stort grattis. Det var fjärde gången hon tävlade i Kalmar (på den officiella Ironmantävlingen) och igår slog hon PB med 45 min och kom trea i AG 30-34. Jag har följt Lina under lite mer än ett år och det här är en tjej som alltid har ett leende på läpparna och hon är otroligt stark och snäll, sen har hon en grymt läcker cykel också, den utmärker sig då den är knallrosa. Hur som helst, grattis Lina!

Jahopp, jag slänger väl in lite bilder ifrån de gångna veckorna som vanligt. Ta hand om er!

Att cykla fort kan göra en trött

Ja, jag äger vanliga kläder, förra helgen åkte en sommarklänning
fram :)

Sommarcykling i augusti

Havssimning en gråmulen morgon

Havssimning en vacker morgon

Working girl...

...som cyklar i kjol, det är inte helt enkelt

Race report Malmö Triathlon

Så var Malmö Triathlon avklarat och det slutade med en förstaplats för min del i den klassen som jag ställde upp i vilket var motionsklass. Vi kör en återblick så ni får en känsla för loppet.

Dagarna innan
Som jag skrev i mitt förra inlägg så blev tyvärr inte Malmö Triathlon en prioriterad tävling i år pga om VM som går om fyra veckor. Dagarna innan var därmed inga vanliga uppladdningsdagar med mindre träning utan jag körde på ungefär som vanligt. I fredags morse var det morgonchock solostyle. 05:30 cyklade jag hemifrån och körde ett ganska hårt cykelintervallpass. Det må tyckas vara galet att gå upp 05:00 en fredag för att träna, men jag älskar det! Att vara färdigtränad klockan 07:00 är fantastiskt, sen är ju hela dagen fri.

På lördagen blev det ett ganska hårt simpass följt av 2 timmars lugn cykling. Kroppen kändes till en början lite småsliten, men det släppte efter ett tag. Lördagskvällen blev dock som kvällarna oftast blir dagen innan tävling, film och glass i soffan!

Race day
Jag får erkänna att jag var väldigt ofokuserad timmarna innan loppet. På morgonen hade jag knappt koll på vad klockan var, väskan var halvfärdigpackad och jag hade inte ens bestämt mig för när jag skulle sticka ned till tävlingsområdet. Inte likt mig alls. Till slut fick jag iaf ordning på mina saker och cyklade till Västra Hamnen. När jag kom dit började äntligen lite tävlingsnervositet infinna sig, men den här ofokuseringen låg liksom som ett moln runt mig. Min start var klockan 09:50 (trodde jag, det visade sig vara 10:00 pga uppdelad simstart). Vid halv tio stod jag fortfarande och snackade med lite kompisar och hade inte besökt toaletten heller. Efter toabesök så drog jag snabbt på mig våtdräkten, det gick nog snabbare igår att  få på den än vad det gjorde senare när jag skulle få av den.

Som vanligt, ingen uppvärmning utan i vattnet och invänta tutan för start. Simstarten var som sagt uppdelad så killarna startade 09:50 och tjejerna 10:00. Vi var kanske ett 50-tal tjejer så inte särskilt trångt. När simstarten gick så var jag riktigt ofokuserad. Navigeringen gick helt galet och det var tungt i varje simtag. Trots att det var fina förhållanden för simning (knappt någon vind) och mulet så fick jag inte den där härliga simkänslan, jag kände mig bara obalanserad och trött. Första varvet gick på 15:30, okej skärpning nu Julia, bättre än så kan du. Men icke. Andra varvet gick nog till och med sämre, ännu mer felnavigering och jag ville bara komma upp ur vattnet så att jag skulle få börja cykla.

Äntligen uppe ur vattnet, inte mycket till leende här inte.
Foto: Erik Jonsson

Måste få ur mina öronproppar, de sitter fast i ett snöre
det gör det enklare att få ut dem ur öronen. Foto: Erik Jonsson

Efter vad som kändes en evighet var jag äntligen klar. Obalansen som jag kände i vattnet kom även uppe på land. Närvaron var liksom inte där. Jag hade inte ens koll på vilket nummer mitt cykelställ hade, utan jag sprang och letade efter min cykel, tur att den var lätt att känna igen.

Ut från T1 och dags att börja cykla. Foto: Erik Jonsson

Våtdräkten gick lite långsamt att få av, på med strumpor (ville inte få skoskav som förra året) och sen iväg på cykeln. Precis vid cykelstarten möter jag Jona som skriker att jag ligger 5 minuter efter ledaren, nu skulle jag köra! Det är en teknisk cykelbana med tvära svängar, kullersten och rondeller som man kör 3 varv på. Det tog ungefär 10 minuter innan jag kände att den där obalansen faktiskt försvann. Äntligen började den rätta känslan infinna sig. De som låg före mig knappade jag in på hela tiden. Vid varje varvning vid Turning Torso fick jag mästarhejarrop och tidsuppdateringar.

Race with a smile. Foto: Erik Jonsson

Race with a smile. Foto: Erik Jonsson

Vid ett varv kvar hade jag 1.25 fram till 1:an. Jag fortsatte mitt race och cyklade på. Inne i T2 hade jag ca 5 sekunder till 1:an. Snabbt av från cykel och fram till min plats (hade redan glömt mitt nummer så det blev lite virrande även i T2 :) ). På med löparskorna och ut på löparbanan.

Jag springer om 1:an i början på löpningen. Nu gällde det att hitta en rytm som var kontrollerad. Efter 1 varv så fick jag uppdateringar om att jag ledde med en bra marginal, det kändes bra för då kunde jag fortsätta springa kontrollerat. Jag ville inte springa så att jag skulle dra på mig onödig mjölksyra vilket jag klarade mig ifrån. På tredje varvet blev jag omsprungen av en tjej, jaha tänkte jag då blir jag tvåa, det är helt okej. Dock var hon bara på sitt andra varv, så när jag gick ut på mitt fjärde så får jag uppdateringen om att jag fortfarande ledde. Efter 2timmar och 23 minuter korsade jag mållinjen, tiden var sämre än förra året, men känslan betydligt bättre (om man bortser ifrån simningen då). Jag hade en plan om att spexa lite på målrakan, men så blev det en liten slutspurt med Johannes, en klubbkamrat så det blev inget spex :-)

För andra året irad vann jag motionsklassen i olympisk distans. Loppet var som vanligt bra arrangerat och jag hade roligt 66% av tiden. Simningen var ju inte rolig, men cyklingen och löpningen var rolig och jag försökte peppa och heja på så många jag kunde längs med banan.

Tack för alla hejarrop längs med banan. Det är verkligen en riktig motivationshöjare varje gång man hör sitt namn skrikas. Tack Malmö Triathlon för en väl genomförd tävling. Nu ska jag fortsätta min träning mot VM i Österrike!

Glad tjej som korsat mållinjen som nummer ett. Foto: Jenny