Race report KMD Ironman Copenhagen

Att återberätta det jag upplevde igår går nog inte göra på ett sätt så att man förstår, men jag ska göra vad jag kan. Det kommer bli ett låååångt inlägg så det är bäst att ni har kaffekoppen redo :-)

Lördag

Lördagen började som vanligt med frukost och sen packade jag klart allting. Efter jag ätit min lunch kom mina bröder och tillsammans cyklade vi till tåget för att sedan bege oss vidare mot incheckning av våra cyklar. 

När vi kom fram till Amager strand (där simstart och T1 var) började den där Ironmankänslan infinna sig. Helt plötsligt var det inte bara vi tre som andades IM utan där var flera hundra till som alla skulle göra samma sak på söndagen. 

Vi blev kvar på incheckningen ett tag, fixade våra cyklar och lämnade ifrån oss våra race bags. Därefter tog vi tunnelbanan in till Köpenhamn och efter diverse ärenden kom vi äntligen hem till Karin och Rasmus som så snällt lånade ut deras lägenhet så att vi kunde sova över i Köpenhamn. Efter att vi käkat varsin pizza och fixat iordning alla våra saker inför söndagen gick vi och la oss till sängs runt halv tio. Jag var helt slut och somnade på störten, men vid halv ett vaknade jag och kände att nu var jag nervös. Ont i magen och drömmarna som sedan kom handlade bara om Ironman. 

Söndag

Klockan ringde 05:00 och trots mycket vaknade under natten kände jag att jag var ganska utvilad. Idag var det inte läge att snooza utan upp direkt, fixa frukost, äta eller trycka i mig frukost och sen tog vi tunnelbanan och åkte till starten.

Viktigt att vakna med en pepptext

Vädret var kanon, solen var på väg upp, visst var det kallt i luften, men det var betydligt bättre väder än tidigare i veckan.

NU var det ännu mer folk och det spelades musik och stämningen var verkligen härlig. Jag försökte hela tiden hålla mig inom min bubbla och vara fokuserad på mitt egna. Kollade av att allting var som det skulle på min cykel, däcken var fortfarande hårda och bromsarna fungerade. Efter ett toabesök drog jag på mig min våtdräkt och vevade runt lite på armarna för att sedan infinna mig i startfållan 07:05. Precis innan jag gick in i startfållan mötte jag Alfred och då började jag gråta, då gick det upp för mig att det var på riktigt, tårarna var tack och lov inte långvariga utan jag tog mig samman.

Taggad inför dagens äventyr kl 06:00 en söndags morgon

Vacker utsikt över Amager strand

På väg mot tävlingsområdet

Simning

Simstarten gick 07:15 och alla tjejer i samtliga Age Groups startade samtidigt. Svårt att säga hur många vi var men ett par hundra stycken kanske?!?

När jag stod där på stranden (det var springande start till vattnet) så blev jag lugnare, snackade lite med några tjejer runtomkring. När startskottet gick sprang vi ut i vattnet. Vi var som vilda höns. I början så sprattlades och sparkades det och då trodde jag aldrig att det här skulle gå vägen, men efter ett tag så luckrades massan upp och det bildades små stim av simmare som simmade iväg. Jag hamnade i ett stim som kändes bra, jag följde några fötter och behövde inte jobba särskilt hårt. Det tuffaste var att jag inte kände mina händer, fick lite flashback ifrån Motala, men det var betydligt varmare i vattnet här än i Motala så jag höll ändå temperaturen bra.

Vid 1000 meter tittade jag på klockan som då visade 19:25, det kändes som att jag simmade snabbare än så, men jag bestämde mig för att inte tänka så mycket utan bara simma. Vid första vändningen tappade jag mitt stim och hamnade själv, som vanligt. Det gjorde dock inte så mycket, jag kom in i ett bra simflow och höll bara koll på vart jag skulle. Vid 2700 m visade klockan 55 min någonting och då insåg jag att jag skulle klara mitt simmål (1h20min) med lite marginal. De sista 200 metrarna var svårsimmade, solen stod rakt mot rampen där vi skulle gå upp så det var svårt att se vart jag skulle simma. Hittade till slut vägen till rampen och kom upp ur vattnet. Tid simning: 1:06:35

En något kall och även chockad Julia på väg mot T1

Transition 1

Precis som efter simningen i Motala så var mina händer inte funktionsdugliga, jag kunde inte röra dem för att de var så frusna. Jag sprang och hämtade min bikebag och tog god tid på mig att försöka få upp någon form av värme i händerna. Till slut fick jag upp de dragkedjor på tröjan och västen så att jag kunde fortsätta ut från ombytestältet och springa vidare mot min cykel. Jag drog även på mig min armvärmare, men de klarade jag inte rulla upp med en gång, det var först vid cykeln som jag fick upp dem helt över armarna.

Kämpade med mina armvärmare

Äntligen kom de på plats

Hittade cykeln ganska snabbt och plockade ned den ifrån stället och stack iväg. Nu skulle den längsta delen av hela dagen börja. Tid T1: 6:55

Cykling

Cyklingen var som sagt en 2 varvsbana och gick norrut mot Humlebäck längs med kusten och vidare tillbaka mot Köpenhamn via inlandet. Otroligt vacker cykelväg och sådär på morgonkvisten var det verkligen härligt att susa fram på vägen. Jag var inställd på att det skulle vara sydvästlig vind vilket skulle ge med/sidvind, men den skulle inte vara så stark. Antingen kollade jag helt fel prognos på morgonen eller så ändrades prognosen hastigt, för vinden kändes inte gynnsam alls. Den kom mestadels ifrån sidan och jag upplevde den som tuff. Jag har ju dock kört många pass med vind så jag lät inte den vinna över mig, jag skulle vara starkare. 

För att klara mitt drömcykelmål så skulle jag hålla ett snitt på 31,3 km/h. I början låg jag stadigt mellan 31-33 km/h och allting flöt på väldigt bra. Benen svarade precis som jag önskade. Jag hade bestämt mig för att hålla mig till en näringsstrategi att äta något varje mil, antingen en gel eller en halv bar. Bars skulle jag äta de första 3 timmarna för att mot slutet enbart köra gels. 

Den första delen av cyklingen upp mot Humlebäck gick bra, jag ignorerade vinden och höll en bra takt på pedalerna. När jag vände in mot landet slog vinden mot mig och jag fick en dippa vid ca 65 km. Helt plötsligt cyklade jag i 25 km/h och det kändes riktigt tungt. Nu gällde det att snabbt ändra negativ energi till positiv energi, det var nog backarna som tog lite musten ur benen. Fick i mig lite energi och efter ett par km var jag tillbaka på banan. 

Efter ett tag lämnade man småvägarna för att komma ut på en stor väg och då gick det undan. Nu sa benen CYKLA så jag brassade på. Det snackades en del om att en backe på banan "Geels Bakke" skulle vara en riktigt seg rackare, men det var den inte enligt mitt tycke. Kan berott på att det stod massvis med människor längs med backen och hejade och hejade, lite som i Tour de France. När jag kom till Lyngby (precis innan varvning) så hörde jag mitt namn för första gången ropas. Det var Carlos som stod och skrek och det gav sån energi. Vid vändningen lite senare stod även Annika och Inez och skrek för fulla muggar och den peppningen gav mycket inför andra varvet på cyklingen.

Det gäller att hålla fokus på kullersten

På andra varvet började nacken bråka, jag började bli trött i axlar och ont i rumpan, men benen kändes ändå otroligt pigga. Vid vändningen i Humlebäck kom regnet, nej tänkte jag, nu kommer det bli en blöt historia. Tack och lov var det inte ett långt ihållande regn utan det upphörde efter ett tag. Jag betade av backe upp och backe ned och helt plötsligt var jag återigen ute på den stora vägen tillbaka mot Köpenhamn. När jag för andra gången cyklade uppför Geels bakke så kände jag en glädje komma inombords, nu visste jag att jag skulle rulla in i T2 med en bättre sim- OCH cykeltid än förväntat. 

På väg uppför Geels bakke

Nästan uppe på Geels bakke

När jag rullade in i Köpenhamn kom det en mil som mest var sicksackande fram på gatorna. På slutet cyklade man även längs med en bit av löparbanan. När jag såg folk som sprang då var jag inte så sugen på att sluta cykla och börja springa, men så cyklade jag förbi min familj som stod och vrålade för fulla halsar och då taggade jag till. Tid cykling: 5:35:22

På väg in mot T2

Transition 2

Så fort man kom fram till T2 tog funktionärer ens cykel och man fick springa och hämta sin löparpåse. In i tältet och byta om, nu fungerade mina händer så det gick lite smidigare. Jag hade redan innan bestämt mig för att springa på toaletten, blåsan behövde tömmas efter 18 mils cykling. Därefter var jag redo för löpningen som skulle bli en riktig kamp. Tid T2: 3:43

Löpning

Med hyfsat fräscha ben började jag trippa framåt, stämningen på löpningen var precis så som jag hade föreställt mig. Folk stod och hejade och skrek precis överallt. Min klocka strulade de första 3 km:na, den tappade GPS:signalen så jag hade dålig koll på min snitthastighet, den var högre än jag tänkte iaf. Första hejarropet kom under en bro, där stod folk ifrån klubben och skrek för full hals, PEPP säger jag bara. Efter några km:er så sprang jag förbi mina kompisar som också hejade för fullt och därefter kom familjen igen och så fortsatte det. Göran och Johan från klubben stod på ett ställe och peppade mig varje gång jag sprang förbi. 

Fantastisk support ifrån bästa triathlonklubben!

Nu låter ju detta som att löpningen var en solskenshistoria, men det var det inte. Nu ska jag berätta sanningen. Första varvet gick riktigt bra, steget kändes lätt, jag fick i mig energi som jag ville och solen sken, men så hände något på andra varvet. Magen började göra konstiga ljud ifrån sig och jag började känna att energin jag tillförde inte ville stanna kvar. Fan tänkte jag, hur ska jag göra nu, att springa och "hålla igen" är inte kul, men att stanna och gå på toaletten är inte heller bra, svårt att komma igång sen igen. Lite innan 16 km blev jag omsprungen ifrån en kille ifrån RAN som hejade på mig och sa att det ser riktigt bra ut, mmmm det var inte så det kändes. Jag behövde en toalett. Efter hans pepp så bestämde jag mig för att om jag ska kunna fortsätta springa så måste jag stanna, så vid nästa vätskestation stannade jag. Efter några minuter kunde jag springa vidare i tron om att jag nu skulle kunna springa bra igen. Nejdå, allt jag tillförde kroppen ville inte stanna kvar. Efter två varv så hade jag återigen otrolig magknip så när jag kom till samma vätskestation sprang jag in igen på samma toalett, magen orkade verkligen inte längre. Mina fina löptider sjönk drastiskt och varje steg jag tog gick tungt, riktigt tungt.

Här har jag fortfarande ett bra flyt i steget och kroppen mår bra

Strutsen/T-rex Julia Montgomery

Because I'm happy

Inför sista varvet så mötte jag ena brorsan och det peppade mig. "EN mil är ingenting nu Julia" fick jag peppa mig själv, men fötterna ville knappt lyfta ifrån marken. Med en vilja av stål så gav jag mig ändå fan på att ta mig runt. Mitt sista band (man fick ett band för varje varv man sprungit) fick jag när jag hade 4 km:er kvar, då kände jag en sån lycka. Helt plötsligt hade jag två km:er kvar och nu var det bara att köra. Sista km:en bestämde jag mig för att jag skulle minsann avsluta med en stillöpning, jag ville inte korsa mållinjen med stapplande steg som så många andra utan jag bestämde mig för att sträcka på mig, upp i höften, driv i steget och med "lätta" steg sprang jag in på upploppet. Så gick iaf tankarna i huvudet, i själva verket så var nog steget ganska klumpigt och stapplande, men skit samma :-) Tid löpning: 3:48:13

En trött, men glad Julia

Det var en sådan otrolig lycka att springa över mållinjen. Efter 10 timmar 40 minuter och 46 sekunder gick jag från att vara "become an Ironman" till att BE AN IRONMAN!

I MÅL!!!!

Jag hade inte i min vildaste fantasi vågat tro att jag, en motionär från Småland, skulle vid 30 års ålder genomföra min första Ironman på en tid under 11 timmar och även som bästa svenska kvinna!

TACK allihopa för hejarrop, lyckönskningar och peppningar som gavs igår. Jag hade en stor supportergrupp av vänner och familj och det lyfter en framåt att höra allas jubel. 

Min placering i min Age group blev 7, totalt bland tjejerna 34, totalt av alla 681 och bästa kvinnliga svenska. Jag är så otroligt nöjd och glad, fast jag har nog inte riktigt förstått ännu vad som hände igår. 

För att avsluta det här inlägget så vill jag tacka alla som har hjälpt och stöttat mig under året, familj, vänner och den bästa triathlonklubben Heleneholms IF Tri Team. Utan allt ert stöd hade inte den här resan kunnat gå så pass bra. Även stort tack till coach Katarina som gick in och styrde upp min träning i våras. Hennes input har verkligen hjälpt mig i min utveckling som bara börjat :-)

Framförallt tack till mina bröder Franz och Alfred, för 1 år sen bestämde vi oss att genomföra det här loppet och att vi alla tre skulle ta oss över mållinjen, det var det många gånger tvivel om, men vi klarade det med fantastiska resultat. Syskonen Hermansson säger jag bara!

Återigen tack tack tack! Nu ska jag vila och låta kroppen återhämta sig. Har redan varit och fått en återhämtningsmassage av otroligt duktiga Robert, så jag hoppas musklerna hittar tillbaka till sin normala form någon gång de kommande veckorna :-) 

Tre sycken glada och stolta syskon

Triss i Ironman