Vinst Olympisk distans, motion, Malmö triathlon

I helgen gick en av årets höjdpunkter i triathlon-sammanhang av stapeln, nämligen Malmö Triathlon. Jag har (som jag tidigare skrivit) kört både 2012, 2013. Malmö Triathlon är en otroligt rolig tävling, särskilt eftersom det är på hemmaplan och det är alltid mkt folk som hejar.

Mitt stora mål för i år är ju Köpenhamn Ironman, men jag har ändå alltid haft med Malmö som en tävling jag vill köra. Min målsättning var hög, jag ville vinna. Förra året vann Sara Asp, hon är en stor inspiration och otroligt duktig och tävlar för samma klubb som jag, därför vore det ju extra roligt att kunna behålla segern inom klubben. Som sagt, jag ville vinna, men det var ingenting som jag berättade för så många, vet inte ens om jag sa det till Katarina ?!?

Hur som helst, dagarna innan loppet var som dagar innan ett lopp brukar vara för mig. Nervositet växlades med spänning. I torsdags fick jag känna lite på min form då jag körde ett snabb-triathlon-pass på Ribban, det kändes brutalt jobbigt, Simon fick agera hare på löpningen så speeden kom igång i kroppen.

Jag och Simon flyger in i mål på triathlonträningen. Foto: Katarina eller Üve :-)

I lördags var jag med som funktionär när SM i sprint genomfördes. Det var riktigt roligt att se alla duktiga elittävlande triatleter, dock var vädret fruktansvärt, regn och blåst. Detta gjorde mig ganska kall och stel så när jag kom hem på kvällen kände jag mig inte särskilt pigg i kroppen. Försökte somna tidigt och vaknade ganska utvilad halv sju på söndagen. Benen var stela när jag vaknade, lite oroväckande, men jag försökte att inte tänka så mycket.

Aron Wohlström swishar förbi i hög fart på lördagens sprint-SM

Efter en härlig chokladfrukost (har hittat min optimala laddningsfrukost nu :-) ) tog jag bilen och körde till Västra hamnen. Var tvungen att ha med mig båda mina cyklar eftersom jag också skulle köra supersprint Stafett-SM efteråt och då var inte trihoj tillåtet. 

När jag checkat in min cykel så var det bara att börja förbereda inför start. Det var många deltagare i år (över 1000 anmälda totalt) så det var mycket folk i växlingsområdet. Jag tog det väldigt lugnt, snackade med många ifrån klubben och kände äntligen att ett lugn började komma. Det här med uppvärmning missar jag alltid, började snurra lite på armarna och hoppa lite, tänja lite och det var den uppvärmningen jag gjorde...

09:50 var starten för alla oss tjejer och 10 min innan gick jag till incheck sim.

Inför simningen, allt hår måste sättas upp i en knut, tungt blir det

Hår på plats, öronproppar i, dags att hoppa i vattnet

Simning
Som ni säkert vet är simning min sämsta gren, det går inte särskilt fort fram i vattnet, men jag kände mig ändå lugn. Jag hade målet att komma under 30 min. Vi var ganska många tjejer som stod i vattnet innan start (samt ett fåtal killar som fick starta i 09:50-gruppen pga efteranmälningar). Min strategi var att försöka hitta ett par snabba fötter och haka på, inte hålla igen alltför mycket. När starten gick så for jag iväg. Ganska snabbt märkte jag att det fanns typ inte så många fötter att följa. Jag var förhållandevis snabb i startgruppen och det var inte jättemånga tjejer som simmade snabbare. Detta gjorde att jag fick simma för mig själv, igen :-) Jag har utvecklat min förmåga att ta sikte en hel del sedan Motala, så den här gången höll jag en hyfsat rak kurs. I ganska stabil fart tog jag mig framåt i vattnet. När jag avverkat två varv visade min klocka 27:46 (28:01 officiell simtid). Jag simmade alltså 2 min snabbare än räknat! 5:e tjej upp ur vattnet var jag (har det visat sig i efterhand).

T1
Snabbt upp ur vattnet och kuta bort till cykeln, av med våtdräkt, på med cykelskor (får inte till det att ha de sittandes på cykeln än, måste träna mer), på med hjälm och sen kuta bort till cykel ut. T1 tog 01:45.

Cyklingen
Nu började den delen som jag såg fram emot mest. Här ville jag se vad jag kunde prestera då jag fokuserat på att bli en bättre cyklist de senaste månaderna. Jag hade ingen som helst aning om min placering när jag cyklade iväg, men valde att inte tänka, bara köra. Planen var att kötta kötta på raksträckor och ta det easy vid alla vändpunkter och svängar. Banan är tekniskt klurig då det är en hel del vändningar och kullersten, men på raksträckorna går det verkligen att trycka på.
Jag stack iväg med cykeln och när jag kom ut på Limhamnsvägen så började jag trycka på. Benen kändes fantastiska, vi var verkligen ett team och tillsammans med Shiven var det en perfekt kombo. Dock såg jag inga tjejer, lite oroväckande, var alla tjejer som simmade snabbare än mig också duktiga cyklister?!? Släppte alla tankar och fortsatte köra. På vägen tillbaka var det medvind och här var verkligen Shiven och jag en perfekt match. Ohhh så gött det kändes. Vid första vändningen vid Turning Torso hade jag nu sett ett par tjejer så jag visste att det fanns några före mig, bara fortsätta cykla. Det var många hejarrop längs med cyklingen, dels vid Turning Torso, men även längs med vägen och av funktionärer. Det är verkligen en kick när man hör sitt namn skrikas. Nicklas, Josefin och Göran stod vid en rondell och jäklar vilken pepp de gav på sista varvet, fantastiskt. På väg in mot vändning var det lite tråkigt att cyklingen var slut, jag ville cykla mer och såg egentligen inte fram emot löpningen för det kändes som att den skulle bli riktigt tuff.

På väg ifrån varvning vid Torson. Foto: Carlos Soto-Thompson

Varvning Torson. Foto: Carlos Soto-Thompson

När jag kom till Turning Torso hör jag Katarina någonstans "sväng av uppåt" vilket jag gjorde (3 varv fick räcka ;-) ). Tog ur fötterna ur skorna och cyklade den sista lilla biten till cykel in. Måltid på cykling var 70 min, jag fick 69 min.

T2
Snabbt fram till min plats och av med cykelgrejor och på med löparskorna. T2 tog 1:23

Fokuserad ut från T2 till löpning

Löpning
Nu började den del som jag visste skulle bli tuff. Då jag inte sprungit så mycket det senaste året och framförallt inte sprungit särskilt många fartpass var jag väldigt osäker på formen. Den första tiden på löpningen var fokus hög frekvens på benen och försöka komma in i ett så avslappnat steg som möjligt. Längs med vägen hörde jag mitt namn ropas flera gånger och det peppade mig riktigt mycket. Benen kändes hyfsat pigga. På första varvet svalkade jag mig med en mugg vatten, missade att dricka. Vid första varvningen hörde jag att jag låg 2:20 min efter 1:an, jaha, tänkte jag, det är mycket, men en 2:a plats är ju riktigt bra det med. Efter ca 3 km började mina lår krampa lite, märkte att jag behövde vätska så jag såg till att fylla i med vätska vid vätskestationen. Vid andra varvningen skrek dem att jag låg 1 minut efter, jag plockade alltså in. Ute på tredje varvet kom en motorcykel körande bredvid mig och frågade vilket varv jag låg på, 3:e svarade jag. Okej sa han och körde tillbaka, det här var mycket märkligt tyckte jag. Det är ju så att ledarna i respektive klass har följebil eller cyklister så att man vet vem som leder, grejen var den att jag såg aldrig dem. Eller jo motorcykeln körde ju fram till mig, men sen försvann den. Jag fick därför aldrig riktigt koll på min placering.

Här kommer jag springandes (eller joggandes som Katarina sa). Foto:

Katarina Mölgaard-Ibsen

När jag började närma mig sista varvningen såg jag Katarina som stod och skrek "KÖR". Inne på sista varvningen skriker dem "du leder", va?!? tänkte jag då, det kan jag ju omöjligt göra det är ju någon annan. Jaja, löpningen fortsatte och helt plötsligt hade jag bara 1 km kvar, då märkte jag att jag fegat med min löpning, det fanns mer energi i benen. Jag var dock inte missnöjd, jag skulle klara min totala måltid med stor marginal. In på upploppet skreks det massvis, vilken mäktig känsla det var att springa då. Jag korsade mållinjen med en sluttid på 42:03, hade målet 42 min så löpningen gick enligt plan.

Löpning, fråga mig inte varför jag blundar, försökte nog fokusera på något annat. Foto: Carlos Soto-Thompson

Foto: Carlos Soto-Thompson

Väl inne i mål så snackades det om att jag var 1:a, men det var ingen som riktigt förstod detta. Tydligen hade det varit en tjej som kom in i mål före mig och då trodde man att hon vann, men hon måste startat i en tidigare startgrupp. När de officiella listorna sen kom upp visade sig att jag krossade konkurrenterna med mer än 5 min. Min sluttid blev 2:22:17 och gav mig en första plats!

Målgång efter 2:22:17

I mål, 1:a, 2:a? Ingen som visste, men skönt att vara i mål var det. Foto: Carlos Soto-Thompson

Supersprint stafett
Det var inte mycket vila efter den olympiska för kort efter målgång var det dags att förbereda inför nästa tävling, nämligen superprint stafett SM. Jag var i ett lag tillsammans med Jona, Rasmus och Simon. Starten gick klockan 1 och all tid som jag hann vila innan var behövlig. Stafetten bestod av 265 m simning, 6 km cykling och 1,2 km löpning. Fullt ös ifrån början mao.

Jona startade i vårt lag. Simningen gick bra, men sen fick hon punktering direkt på cyklingen. Helt plötsligt kommer hon tillbaka in i växlingsområdet och skriker "Är det här din cykel?!?" Jag kopplar inte att hon pratar till mig. "Är det här din cykel Julia?" "Ja", svarar jag och ser Jona hänga upp sin egna och tar min cykel och sticker iväg. Det skiljer en del på Jona och mig i längd så ni kan ju tänka er hur det var för henne att cykla med en så stor cykel. Att vi inte skulle göra någon placering förstod vi, vi var redan långt efter, men körde ändå på bra. När det var dags för min tur (nr 3 i ordningen) så märkte jag direkt på simningen hur trött jag var, allt kändes som att det gick långsamt. När jag gick ut på löpningen ville jag bara slänga mig på marken och vila, magen skrek efter mat och huvudet var ganska förvirrat. Till slut kom jag iaf till växlingsområdet och växlade över till Simon som avslutade vår sträcka.

Simon på väg in mot T2 på stafetten

Vi kom in som 8:e lag vilket vi är nöjda med. Det var en riktigt rolig grej, men får man punktering, ja då är loppet kört.

Jag, Simon och Jona efter målgång. Rasmus saknas tyvärr, han var tvungen att sticka på dop direkt efter hans sträcka var klar. Foto lånat av: Jona Dahlqvist

Så nu är helgens tävling avklarad och jag är nöjd över min prestation. Jag klarade mitt mål och det som är så fantastiskt är att kroppen är hel och inte nämnvärt sliten. Har redan varit och kört en helkroppsmassage och Robert (massören) sa att allting släppte mycket bra så återhämtningen blir antagligen kanon.

Tack tack tack för alla hejarrop längs med banan, det peppade så otroligt mycket! 

Nu går jag in i mina två sista veckor innan Köpenhamn, så nu kommer nervositeten stiga mycket. Fokus "snygg, stark och snabb" ersätts nu med "snygg, stark och seg". I helgen går Kalmar Ironman och det är en hel del som jag känner som ska köra. Det ska bli riktigt roligt att följa dem.