Missy Monty the Ironwoman: Att leva i ett paradis och avslöjande nyheter

Jag tror ni alla vet vad jag tycker om Mallorca nu vid det här laget. Det är få ställen som jag har känt mig så "hemma" vid snabbt, men Mallorca är definitivt ett av de ställena. Nu är det dock över för den här gången och dags att resa tillbaka till Sverige. På något sätt så har det blivit som att leva i en bubbla här nu efter tävlingen i lördags. Alla de fantastiska lyckönskningar och gratulationer som jag fått efter min vinst i lördags har varit helt underbara, men de har samtidigt känts så långt borta just eftersom jag är här och inte hemma. Det har faktiskt varit lite skönt på ett sätt att det varit så. Jag är inte van vid all den här uppmärksamheten och det är någonting som jag tränar att bli bättre på. Nu har jag fått lite distans till tävlingen och förstår typ nu vad jag åstadkom i lördags. Jag är som sagt inte den som ropar ut Fan vad jag är bra. Men som en vän Emma skrev på Facebook (jag citerar direkt Emma) " Släng Jante över bord, och säg stolt: Jag är bäst! I'm fan-bloody-tastic! Queen of the world, eller vad du nu gillar. Var stolt över att vara så duktig på något du tycker är roligt att göra! Det är bara att tacka och ta emot!

Så det är det jag gör nu! FAN JAG ÄR BÄST! Där har ni det! Jag åkte till Mallorca för att köra en Ironman 70.3, tävlingen var för mig kategoriserad som en B-tävling (Motala är A), trots detta lyckades jag kamma hem vinsten i min AG, jag är otroligt stolt över mig själv! Jag kommer hem ifrån Mallorca med lite rakare rygg och ett större självförtroende inför Motala.

Jag kan också nu berätta en av de stora nyheterna som jag "hållit" på en tid. En del av er har nog läst det på Facebook och vissa aningar har ni kanske haft i och med att ni sett bilder ifrån tävlingen. Det är med stor glädje jag nu kan berätta att jag är Team Sportia Mobilias ambassadör. Team Sportia Mobilia var den första "En Svensk Klassiker-butik" och ska nu också satsa vidare mot bland annat triathlon. Jag är otroligt glad och stolt över att få vara en del av denna satsning och tackar för förtroendeet att få vara er ambassadör. Det kommer bli ett spännande år framöver som bjuder på många roliga saker.

Tillbaka till Mallorca då. Vad har hänt här då de senaste dagarna? I söndags var det som sagt en lugn recoverytur med Kalle, Kalle och Annie, lite poolhäng hann vi också med. På kvällen började vi planera för de kommande dagarna och hur cyklingen skulle se ut. Både jag och Simon ville köra långt och många höjdmetrar. En sak jag lärt mig är att om man ger Simon ansvaret för att rita kartor, då vet man inte alls vart det kan sluta. Det är som att skicka in ett barn i en godisbutik, det finns liksom ingen hejd. Måndagens tur planerades till 15 mil och 3500 höjdmeter, tisdagens tur planerades till 20 mil och över 4000 höjdmeter (här någonstans borde man liksom insett att halllååååå ni tävlade i lördags, är ni helt ifrån vettet?!? men inte vi).

Efter lite fix med cyklarna begav vi oss iväg på måndagen för att bemästra bergen. Visst att det kan vara farligt att ge Simon ansvaret för att rita kartor, men samtidigt så hittar han vägar som jag aldrig annars skulle kört på. Syftet med dagen var att hitta så många dead ends i bergen, typ. Vilken dag det blev. Jättefina vägar och strålande sol. Efter lunch i Inka kände vi dock att benen var lite tröttare än vi räknat med (konstigt va?) och efter att vi cyklat tävlingsbacken åt andra hållet upp till bensinmacken så bestämde vi oss för att korta av dagens tur. Vi skulle cyklat Sa Calobra, men vi var förståndiga och cyklade hemåt istället. Sista dead end klättringen som vi gjorde var nog något av det värsta i mitt liv. 1,44 km med en maxlutning på 23 %. Det tog 10 min att cykla och var knappt en väg som vi cyklade på, men kul var det (en MTB hade definitivt varit att föredra, det var en riktig Anna Eriksmo väg :-) ). När den dead enden var klar cyklade vi hem. 15 mil blev 11 mil, 3500 höjdmeter blev 1800. Inte illa med tanke på att vi ändå tävlade i lördags.

Här var det visst stopp

Fantastiska småvägar att cykla på

Uppe på berget, hyfsat ok utsikt

Diet a la Mallorca

Okej, inte det bästa underlaget, en MTB hade varit på sin plats

Så kom tisdagen. Tisdagen som skulle bli den längsta (för i år) och "högsta" (totalt sett) cykeldagen för oss båda. Vid halv tolv skulle vi möta upp en kille som Simon känner, Jim Berg (elitcyklist). Vi skulle möta upp honom i Bunyola (ca 1 timmes cykling ifrån Palma). Att cykla platt väg dit finns ju inte på vår karta, nej då, det var klättring dit som gällde. Benen kändes förhållandevis pigga och jag var ganska spänd inför hur dagen skulle bli. När vi mött upp Jim blev det först Col de Soller, en liten "nätt" klättring på 13 min. Efter den stannade vi för lunch, nu gällde det att förbereda sig inför de kommande klättringarna. Först ut var Puig Major. Det är Mallorcas högsta punkt och från Soller är det 14 km med en genomsnittslutning på 6%. För er som inte cyklar kanske det är svårt att föreställa er rent konkret vad detta innebär, men för mig tog det ca 55 min att cykla 14 km, lägg därtill att det är en sol som fullkomligt steker så kanske ni kan tänka er att det är ganska jobbigt.

Cykling längs med havet mot dagens utmaning

"Solen skiner, himlen är blå ,vad det är skönt att leva då...."

Och det var jobbigt, men allt som jag gör här nere har jag själv valt och det är just såna här stigningar som gör cyklingen till vad den är. Det är otroligt att se vad kroppen kan åstadkomma. Tävlingen i lördags förträngde jag helt under klättringen, det är här och nu som jag cyklar. Väl uppe var jag tvungen att ta det klassiska "lyfta upp cykeln-kortet". Det var dock inte över här. Efter Puig Major" hade vi Sa Calobra på schemat. Den klättringen gjorde jag förra gången jag var här och den är hemsk. Jim valde att vika av tillbaka mot Palma istället för att cykla Sa Calobra så jag och Simon rullade själva nerför berget. Efter en fika var det bara att köra. Inte tänka, bara cykla, trampa trampa trampa. Dricka vatten med jämna mellanrum och ta en del i taget. Nu satt jag verkligen bara och nötte, det var inte mycket njutning, benen var tunga, andningen var tung, värmen var jobbig, allt var jobbigt. Men så helt plötsligt tittar man på mätaren och den visar 9 km, bara 500 meter kvar, det kommer jag ju fixa och det gjorde jag. Uppe på toppen var vi båda trötta. MEN det var inte över där. Vi skulle ju cykla 20 mil och klättra över 4000 höjdmeter, vi var bara uppe i ca 3200. Planen var att avsluta rundan med "Christmas Climb" borta vid Port Pollenca. "Hoppas hoppas Simon säger att det räcker nu, att vi skippar Christmas Climb, jag pallar inte mer klättring" tänkte jag. Och det var precis vad som hände. Vi kände nog båda att vi var nöjda med dagens klättring (det är ändå några hundra meters till klättring från Sa Calobra till Alcudia). Så med det beslutet trampade vi hemåt igen.

Nästan 19 mil, 8 timmar och 3700 klättrade höjdmeter senare rullade vi in till hotellet. Årets längsta cykeltur var över, jag fick klättra otroligt många höjdmetrar och ja, jag var mer än nöjd med dagens tur. Efter en buffe på hotellet däckade vi som två små barn.

Nu lämnar jag som sagt detta paradis, berg byts nu ut mot vind och skånska slätter. Det har också sin tjusning, men Mallorca slår lite högre, så är det bara!