Är det det här som kallas "Runners High"?

Ni har säkert hört utrycket Runners High, när löpningen ger en känsla av lycka, humöret höjs och det blir en härlig harmoni i kroppen och man vill liksom bara ha mer och mer. När jag var yngre och spelade handboll hade vi under sommaren alltid ett löpschema som vi skulle följa för att inte komma tilllbaka till hösten och börja den nya säsongen helt otränade. På den tiden tyckte jag inte att löpning var särskilt roligt och jag minns att ungefär två veckor innan handbollssäsongen började så blev det lite smått panik och man försökte liksom kompensera för utebliven löpning under sommaren. Inte så bra kanske. Löpningen var tråkigt och något Runners High upplevde jag aldrig.

Sen vet jag en gång när jag var lite äldre (okej 14 år, men då tyckte man ju att man var gammal) så skulle min pappa springa och jag följde med honom. Det var kallt ute så jag valde att ställa mig på ett löpband medans pappa sprang utomhus. Hur länge jag sprang minns jag inte, men jag minns att jag efteråt inte tyckte att det var särskilt hemskt (och då hade jag ändå sprungit på löpband). Pappa sa sen till mig "när du känner att när du kommit hem, duschat och ätit och sedan känner dig full med energi trots träning, DÅ har du hittat njutningen i löpningen" och det var nog det jag hittade just efter det passet på ett löpband i Djurgårdsstugan. Var det då jag för första gången fick uppleva Runners High? Kanske...

Igår kom  känslan igen. Planen för kvällen var tusingar på Hästhagen tillsammans med Simon och Daniel. Vi har nu fått våra tävlingsdräkter inför VM så vi skulle också preimärtesta dem. Vädret var inte heller helt olikt förra året i Motala, regn och snålblåst. Perfekt helt enkelt...

Tusenmetersintevaller är lite av ett hat-kärlekspass. Det kan vara brutalt jobbigt, men samtidigt så vet man att det är bra och därför gör man det. Första intervallen kändes hemsk. Herregud hur ska jag orka 7 st?!? Men så kom jag in i det där flowet och benen kändes lättare och vips så var 7 st avverkade. För en vecka sen sprang jag 5x1000 m och det kändes väldigt mycket jobbigare så jag vet inte ifall det var sällskapet, dräkten, vädret eller vad, men passet gav mig helt klart den där lyckokänslan som man vill att ett bra pass ska ge, Runners High!

Låt oss ta en gruppbild. "Hur ska jag stå? Vart ska jag titta? Tar du nu? Är deeet kameran?" Inte helt enkelt... Foto: Simon

Vi använder självutlösaren istället. "Okej 10 s, nu trycker jag, nu springer jag, nu tar den!" Inte heller helt enkelt. Foto: ajfone

Hur gick det då med min OW-premiär? Jodå, imorse 06:25 hoppade jag tillsammans med två andra HTT:are i vattnet vid Västra hamnen. Vindarna var inte nådiga vilket gav riktigt höga vågor, men det stoppade inte oss. Nästan 1500 meter fick vi ihop. Efteråt var händerna helt bortdomnade, precis som efter simningen i Motala. Skillnaden idag var att jag inte behövde stressa iväg på cykeln utan kunde ta det lugnt (eller vänta nu, jag stressade visst inte i Motala heller, 8 min i T1 är verkligen inte snabbt :-) ). En kvart i duschen gjorde susen och nu är jag redo för fler OW-pass!