När vädret blir ens fiende

Igår hade jag nog en av mina värre cykelturer på länge. Helgen har spenderats i Småland då det har varit kusinträff och i samband med hemfärd bestämde jag mig för att cykla en bit på vägen, närmare bestämt ifrån Örkelljunga till Malmö. Helgen har bjudit på bedrövligt väder, det har varit kallt, blåsigt och regnat, men det såg ut att vara lite bättre på söndagseftermiddagen, det såg inte ut att regna i alla fall. Jag var riktigt omotiverad när jag väl skulle sätta igång och cykla, men envis som jag är cyklade jag ändå iväg. Efter 5 min öppnade himlen sig och jag fick en ordentlig skur, men sen kom solen och humöret blev bättre. Dock började vinden bli allt mer påtaglig, i början av turen cyklade jag lite mer skyddat så märkte inte att det blåste så starkt. När det blev mer och mer öppet så blev vinden allt mer jobbig. Jag har cyklat många pannbenspass med kraftig vind, men då har det inte varit pass från A till B, utan då har jag nästan alltid fått njuta lite av vinden i form av medvind också. Det fick jag inte igår. I elva mil kämpade jag mot vinden och bitvis ville jag bara lägga mig ned på vägen och gråta. Men kom igen nu Julia! Skärpning! Motvind är ju den bästa träningen! Jo, det är det, men träning måste också ge mig en viss nivå av njutning, det fick jag inte igår. Det är inte så ofta jag upplever mina cykelpass som så hemska. Detta gjorde mig lite nyfiken så igår kväll gick jag in och tittade i min träningsdagbok för att läsa lite om mina cykelpass.

Hittade ett pass som jag cyklade 22 juni 2014 (en vecka innan Motala förra året). Inledningen av min beskrivning av passet var "Idag var första gången på länge som jag verkligen ville avbryta passet och slänga cykeln på tippen. ".

Just den gången vet jag att jag satte mig i en busskur vid Jägersro för att lugna ned mig lite innan jag kunde cykla resterande 15 km hem. Igår hade jag planen att stanna i Lund och ta tåget hem, men den envisa jäkla skalle som jag har gjorde att jag cyklade hela vägen. Vad är det egentligen jag försöker komma fram till? Jo, jag har tränat hårt och fokuserat nu ett tag och efter en ganska hård träningsperiod känner ju kroppen att det är dags att vila. Den här veckan har jag vilovecka vilket antagligen kom väldigt lägligt. Förra året hade jag också lagt in en ny växel några veckor innan Motala (det var då jag började med coach och hela mitt träningsschema blev uppstyrt). Så antagligen var det inte konstigt att jag blev så trött och arg igår, jag behöver lite vila så då ska kroppen få det.

Den här veckan ska jag göra min OW-premiär. Visst att jag simmade på Mallorca, men det var så längesedan nu:-). Det är inte varmt i vattnet här i Sverige för tillfället, det talas om 11, 12 grader så vi får väl se hur länge jag plaskar omkring innan jag ger upp. Jag vill åtminstone klara 10 minuter för då vet jag att jag har kört lika länge och lite till som jag ska simma på lördag när det är dags för Trelleborg Triathlon (om det nu blir någon simning vill säga). Håll tummarna för att det blir en bra premiär!

Triss i syskon, nyss avslutat varsitt löppass i lite olika former

Syskon "in action"

                                                           

Sprang tusingar i lördags morse och min bror fick agera filmare, 
otroligt nyttigt att se sig själv på film emellanåt för att identifiera styrkor och svagheter.

Selfie med Elsi

En liten tröst på vägen under mitt hemska cykelpass, man
får ibland vara glad för det lilla

Havet väntar på mig, varför kan det inte alltid vara sol och vindstilla?