Missy Monty the Ironwoman: Race report Motala, vägen till ett VM-silver i AG 30-34

Ja, här kommer den, min race rapport ifrån en av (för mig) årets största tävlingar, VM i långdistanstriathlon. Vi tar det ifrån början så häng med!

Fredag
Fredagen var vår avresedag till Motala. Omkring 08:00 var det avfärd. Innan avfärd hann jag avverka ett spinningpass på gymet. "Är hon dum i huvudet?" kanske ni tänker nu, men det var ett riktigt bra beslut faktiskt. Dagen innan tävling vill jag gärna få känna av formen på kroppen och det bästa är om jag kan köra lite fartökningar i respektive moment. Av erfarenhet ifrån förra året minns jag dock att när vi väl var på plats i Motala så fanns det ingen tid att göra den avstämningen av formen så därför passade ett 45-minuters spinningpass med Simon som instruktör alldeles perfekt, upplägget var 8x2 minuter, riktigt bra.

Lite efter 8 åkte vi hur som helst iväg mot Motala. Vi var framme i Motala runt tvåtiden. Samma boende som förra året, det låg ca 2 km ifrån själva tävlingsområdet, nära och bra. Nästan direkt tog vi våra cyklar och begav oss till tävlingsområdet för att hämta ut startpaket samt checka in våra cyklar. När alla förberedelser var klara med cyklar etc var det dags att samlas tillsammans med alla de andra svenskarna som skulle tävla för att gemensamt delta i en parad. När detta var gjort gick vi tillbaka till huset. Nu ville man bara komma hem, få börja förbereda sina race bags, äta lite och snacka lite och sen gå och lägga sig. En stor och viktig dag hade vi alla framför oss.

NU ska jag flika in också att precis som förra året var det stora samtalsämnet dagarna innan hur lång simningen skulle bli. På torsdagens briefing-möte beslutades det att temperaturen i vattnet skulle tas på fredag morgon och den temperaturen skulle till 99 % gälla (det skulle mätas igen på lördagen men sannolikheten att temperaturen ändrades var låg). Det visade sig att det skulle bli 1500 meter simning istället för 4000 m. Såklart tråkigt att det inte skulle bli full distans, men det är samma villkor för alla.

Okej, sidospår där. Efter en pizza, lite snack etc somnade jag gott vid halv elva. Eftersom simningen blev kortare än tänkt flyttades även starten fram en halvtimme vilket gjorde att man kunde sova ännu lite längre på lördagen, finfint.

Familjen var på plats och de hade gjort ett flertal olika plakat

My beauty är upphängd och redo för avfärd

Vyn ut mot simområdet på fredagen, det såg ganska kallt ut faktiskt

Transistionarea där alla race bags hänger

Målomgång

Lördag
Halv sju ringde klockan och nu började tävlingsnerverna komma. Det som är bra när man bor i ett hus med nästan bara triatleter är ju att de flesta har ju samma känsla, så jag var nog inte ensam om att känna det här pirret komma. Till slut var alla förberedelser och väskor packade och det var dags att åka till starten. Cykeln skulle fixas med det allra sista och sen var det bara att invänta starten. Min familj var också på plats och jag hann träffa och prata med dem en stund innan start. Förra året gav de mig ett sådant grymt stöd och i år skulle det inte vara sämre. De hade tillverkat mängder med plakat och de var minst sagt laddade för en heldag av supporting (det var cyklar med, inlines, videokameror etc etc).

Inez och jag

Till slut var det dags för mig att gå in i min tävlingsbubbla, jag var riktigt nervös nu och ville mest bara komma igång. På med våtdräkt och in i startfållan, uppvärmning? Nej, ni vet ju vid det här laget att jag inte sysslar med sånt :-). Eliten startade 09:25, herrar AG 18-49 (tror jag det var) 09:35 och alla damer plus herrar AG 50+ startade 09:45.

Tävlingsdags, på väg mot incheckningen

Simning
Innan start var jag glad över att jag kämpat mig igenom en hel del kalla simpass i Västra hamnen nu i juni. Kylan i vattnet kändes inte obehaglig på något sätt. När jag väl kom i vattnet innan min start så var inte heller kylan ett problem. Den kändes hur lugn som helst. Däremot var det ganska många människor och alla var ivriga att komma iväg. SÅ gick startskottet för vår våg. O herrejävlar säger jag bara. Det var något av det värsta jag varit med om. Folk var som galningar, det sparkades, sprattlades, folk simmade över en och nästan direkt fick jag en kraftig spark i ansiktet som faktiskt slog till min käke lite, men det var bara att försöka ignorera detta och simma på.

Jag försökte hitta bra fötter att följa, gick sådär. Pga den här galna hetsen så kändes det bättre att ligga lite bredvid och köra mitt egna race. Min taktik var att trots kortare simdistans ändå köra i mitt långdistanstempo vilket jag också gjorde. När simningen väl var klar så kändes det väldigt lugnt i kroppen, hade jag däremot simmat som att det var 1500 meter som på en Olympisk distans, då hade min puls varit betydligt högre, men nu kändes det bra.

Simningen gick på 26:42, inte jättesnabbt, men helt ok. Den här gången skulle jag iaf inte har över 8 min i T1. Det var betydligt varmare i luften så kroppen var inte alls så kall som förra året. Däremot så fastnade mitt snöre i landslagsdräkten i våtdräkten så jag fick inte av mig våtdräkten. PANIIIIIIK!!! Hur ska jag göra nu?! Till slut gick bandet på landslagsdräkten av och jag kunde dra av mig våtdräkten. Nu gällde det att snabbt hitta tillbaka till fokus och hämta cykeln och springa iväg.

Efter lite mer än 4 minuter kom jag äntligen ut på cyklingen.

Cykling
Nu kom den delen som jag såg fram mest emot. Nu skulle jag äntligen få se vad ett års träning gett för resultat. En betydligt bättre cykel än förra året hade jag ju också. Cykelbanan var tre varv och börjar med en uppförsbacke. Eftersom jag var lite stressad i och med strulet i T1 så var första gången uppför backen en ganska tuff bit. Fötterna värkte, dräkten skavde och benen var tunga, men när backen var slut och det planade ut så började kroppen svara bättre. NU skulle jag plocka placeringar. Jag började trampa och nu svarade benen precis som jag önskade. I början tittade jag inte på min klocka för att stämma av wattzon utan jag bara körde. När jag sen väl började kolla på klockan så låg jag dels lägre i watt än planerat, men betydligt högre i hastighet än tänkt. Herregud tänkte jag, jag kan ju inte snitta 35-36 km/h då kommer jag ju aldrig orka. Men benen ville liksom bara cykla, så det var bara låta dem göra det.

Successivt plockade jag placeringar och jag låg jämnt i hastighet nästan hela tiden. Vid varvning inne i Motala så hade jag hela mitt supportcrew som skrek som tokar, vilken energi det gav. Ut på andra varvet och den härliga känslan bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. När jag kom in för växling till T2 låg jag 2:a i min åldersgrupp.

Jag kommer in för varvning

Cyklingen genomfördes på 3 timmar och 21 minuter vilket gav mig ett snitt på 36 km/h, det är jag riktigt nöjd med (målet var något lägre ;-) ).

In i T2 och dags för att börja springa. Inne i T2 hör jag först pappa som skriker och frågar "Hur känns det?" "BRA", svarar jag. Sen hör jag min ena bror skrika precis när jag ska hänga upp cykeln " Fatta hur GRYM du är Julia". Denna pepp säger jag bara, världsklass.

Hämta bikebag och på med löparskorna, slängde ner mina gels i sportbehån och gav mig ut på löpningen.

Löpning
Nu väntade 3 mils löpning. I början på löpet hade jag en tendens till krampkänning, men den försvann efter ett par km (puh). 3 mil löpning kändes direkt riktigt långt. Benen var sega, men det skulle inte hindra mig. Min plan var precis som på Mallorca att ha en gel i handen att smutta på och dricka på varje vattenstation, Någonstans på vägen så bröt jag min plan. Jag fick ett sånt osug på gels och fick inte i mig dem som tänkt. Försökte dricka på varje vätskestation, men ibland glömde jag det och hällde bara vatten över mig. Energin i kroppen började sina. Efter ett varv låg jag fortfarande tvåa, men sen helt plötsligt får jag en uppdatering om att jag faktiskt inte har långt fram till ettan och det hade jag inte. På andra varvet sprang jag om hon som ledde och helt plötsligt ledde jag! Men så var det det här med energin, illamåendet låg hela tiden nära och jag vågade liksom inte trycka i mig något med rädsla för att det skulle komma upp igen. Så jag sprang mig tröttare och tröttare med mindre och mindre energi kvar.

Inför sista varvet var jag riktigt trött. Jag ville inte springa ett varv till, jag orkade inte. Familjen hejade hela tiden som tokar och det gav mig energi, men inte tillräckligt. Vid 23 km fick jag uppdateringen att tvåan låg 15 sekunder bakom mig. Det gjorde hon några km till, men någonstans vid 26-27 km sprang hon om mig och då visste jag att jag inte skulle ta hem guldet. De sista km;ena var tuffa, riktigt tuffa. MEN så tillslut kom sista avståndsskylten som visade 29 km och då var det bara att springa. Helt tom på energi pressade jag mig fram den sista km:en och tog mig närmare målgången.

Målrakan var ljuvlig. Dels för att jag var så glad över att loppet äntligen var över, men också för den helt otroliga hejarklack som fullkomligt skrek på mig. Efter 6 timmar och 21 minuter fick jag äntligen korsa mållinjen och jag kom TVÅA i min åldersklass! Jag slängde mig ned på marken direkt och uppfattade inte heller de extrarop som familjen skrek i mikrofonen som de lånade av speakern, men de var helt crazy!

TVÅA, SILVER, JAG?????? Helt otroligt. För ett år sen kvalade jag till VM genom att köra loppet i de värsta tänkbara förhållanden. Ett år senare korsade jag mållinjen som nummer två i min ålderskategori och som 25:e bästa kvinna i världen. Jag är riktigt stolt över min prestation och mitt lopp. Visst att min plan på löpningen inte höll och det finns saker som jag måste jobba på (typ energiintag på löpning), men i det stora hela så spelar det ingen roll idag. Jag åkte dit med målet att komma topp 3 av svenskorna i min åldersgrupp och det klarade jag plus lite till.

TACK ALLA SOM HAR STÖTTAT OCH SUPPORTAT MIG LÄNGS VÄGEN! Nu ska jag landa lite, vila lite och sen laddar jag om inför nästa VM som är den 30 augusti i Zell Am See.