Episkt terränglångpass på Skåneleden

Igår gjorde jag någonting jag inte gjort på mycket länge. Jag sprang ett långpass terränglöpning. L*O*V*E*L*Y!!!! Hur kommer då detta sig?

Jo, för ca en månad sen så lades det upp ett event på fejjan uppstyrt av klubben som innebar ett långpass à 25 km på Skåneleden vid Genarp. Jag var länge tveksam till ifall jag skulle springa eftersom jag haft problem med knä (som ni vet), men problemen har ju minskat avsevärt sen jag började med kontinuerlig rörlighetsträning och stretch. Tempot på långpasset skulle vara anpassat så att alla skulle klara av det (både snabba grupper och lite långsammare). Jag bestämde mig därför för att delta, antingen springandes genom hela sträckan, eller spring blandat med gång, det fick tiden utvisa helt enkelt. Jag ska nämna att i lördags genomfördes ett tufft spinningpass "Sufferfest" så kroppen var lite påverkad ifrån det (läs ljumskar, höfter)

Ca klockan 09.00 stack vi iväg. Vi var ett gäng om ca 40 personer som deltog. De första 7 km:erna gick i väldigt kuperad terräng, med några riktiga monsterbackar (jag äääälskar backar :-) ). Kroppen kändes jäkligt pigg och benen svarade bra måste jag säga. Efter 7 km delades gruppen upp i fler subgrupper och det råkade bli så att jag sprang iväg med den snabba gruppen. Det blev lite mer grupperingar även här så småningom, mestadels höll jag ihop med en kille ifrån klubben. Vi sa båda två innan att vi inte skulle hålla ett alltför högt tempo, men sen sprang vi runt 5:00-tempo nästan hela tiden, det kändes bra så varför sakta ned?

Framåt slutet började hungern och tröttheten göra sig mer och mer påmind, jag visste inte heller exakt hur lång hela sträckan skulle vara, det pratades om ca 25, men ca-mått kan vara stora skillnader ibland. Det visade sig dock att sträckan var 25 km nästan exakt, några mindre felspringningar gjorde att min klocka stannade på 25,87 km och en sluttid på 2:22:00. Det är jag väldigt nöjd med.

Detta var verkligen en terräng som jag gillade. Jag är ju uppvuxen i skogen kan man säga och har alltid kunnat springa i skogen. Sen jag flyttade till Skåne har denna tillgängligheten minskat drastiskt, därför blir jag alltid lyrisk varje gång jag får en sån här terräng. Nu var det väldigt trixigt, lerigt och stenigt på sina ställen, men i det stora hela var det perfekt. Det gällde dock att vara vaksam vart man satte sina fötter så man inte trampade snett.

För att summera passet så är jag otroligt nöjd. Jag är nöjd över att min dumdristighet övervann min feghet (hallå jag har inte sprungit över 17 km sen i september och knän/muskler som strulat, snacka om idiot som kör ett sånt här pass), sen är jag även nöjd med att min kropp svarade så bra, det finns en bra grundstyrka till löpning och även en hyfsad fart. Det tempot som jag höll hade jag inte några svårigheter att hålla, vilket känns oerhört bra. Visst har jag känningar idag, låren är lite stela, höger vad lite stel, men nej, än så länge så känns det förbannat bra (ursäkta mitt ordval). Veckans kommande träning lär väl berätta hur kroppen faktiskt mår efter detta långpass.

Bjuder på några få bilder jag lyckades ta med min telefon (ursäkta sista bilden :-) )

I väntan på nästa delsträcka

Miljön var underbar

Fulbild efter genomfört långpass