Post-race tankar VM

Så var det över. I nästan ett år har har jag laddat, tänkt, visualiserat, tränat och förberett mig för vad som detta år skulle vara mitt största race. På lite mer än 6 timmar så var det över. Det går så himla fort. Timmar av träning och förberedelser är över på bara 6 timmar. Det är inte klokt egentligen. För mig var loppet en riktig framgång. Jag ÄR trots vissa brister väldigt nöjd med loppet och min prestation. Jag har trots allt inte tävlat särskilt länge och har fortfarande massvis kvar att lära mig vilket jag ser fram emot.

Efter en stor tävling brukar en tomhet komma. Så var det i alla fall efter Köpenhamn. Den tävlingen var ju min största händelse 2014 och det tog ett tag innan jag kände att jag dels var tillbaka med träningen men också kunde smälta alla de intryck som tävlingen gav mig. Jag har känt en tomhet även efter Motala, men den var inte så stor som jag trodde att den skulle vara. Jag vet inte ifall det beror på att jag faktiskt har ett VM till i år (som helt ärligt har lite högre status än Motala) att se fram emot eller vad det beror på. Det är hur som helst bra att jag har ett nytt fokus direkt, det motiverar mig att komma igång med träningen snabbt igen.

Tyvärr gick inte VM helt enligt plan för mina vänner. För Simon gick det åt helvete rent ut sagt. Han, liksom jag, har också förberett sig ett helt år för denna tävling och han var i en fantastisk form. Han öppnade upp med en bra simning och gick ut starkt på cyklingen. Han plockade placering efter placering i sin åldersgrupp och cyklingen gick riktigt bra, men så hände någonting. Vid ca 5 mil så lossnar en skruv och några 100 meter senare så tappar han vevarmen. Han fick därmed bryta loppet.

Under min cykling så höll jag hela tiden utkik efter både Daniel och Simon för jag visste att dessa två skulle köra på bra och jag ville såklart heja på dem varje gång jag såg dem. Daniel såg jag några gånger under loppet och vi kunde heja och peppa varandra. Simon såg jag däremot aldrig. Jag vet att jag tänkte att det måste gå riktigt riktigt bra för honom, han ligger antagligen en bra bit fram och det var därför som jag aldrig såg honom. Det var först i mål som jag träffade honom och han berättade att han brutit. Jag är glad att jag inte fick veta det under själva loppet, det hade fått mig ur fokus. Jag blev och är fortfarande otroligt ledsen för Simons skull, det var inte hans kropp eller vädret som satte stopp för loppet utan det var utrustningen. Det kan hända alla, tyvärr hände det en vän till mig och detta har ju såklart påverkat hur känslorna efter tävlingen varit. Jag, Simon och Daniel har under året pratat, tränat, skrattat en massa inför detta VM och man vill ju såklart dela känslorna med dem efteråt, nu blev så inte fallet och det känns trist. Men vi går vidare mot nya mål och händelser som dessa gör en på något sätt starkare trots att det känns för jävligt. För Simons del så vet jag att han kommer att komma ännu starkare till nästa tävling, han har en hög potential och ett gott hjärta vilket kommer ta honom långt. Läs DETTA så fattar ni.

För Daniels del gick det bättre, eller det gick kanon skulle jag vilja påstå. Han gjorde ett starkt lopp rakt igenom. Som han själv skriver "2014 var jag bland de allra sista att kvala till VM, så på pappret var jag bland de svagaste i min AgeGroup(Male 30-34) Detta faktum och en inte helt spikrak träningsvår har sänkt mina ambitioner. Men så i lördags var jag, trots allt, antagligen i mitt livs bästa form. Det i kombination med en perfekt disponerad kraftansträngning och en liten hejaklack som lyfte mig runt banan tog mig långt över mina förväntningar". Trots nystartat företag och ett liv som småbarnsföräldrer lyckades han kamma hem en 8:e plats i sin Age Group. Det är helt fantastiskt bra. Supermänniskor som jag tränar med måste jag säga. HÄR kan ni läsa om Daniels VM.

Nu har det hur som helst gått en vecka och Motala känns långt borta. Jag har återhämtat mig och gått vidare. Veckan som gått har varit en återhämtningsvecka. Eller ja, de första dagarna var det. Jag fick massage i måndags och som vanligt så släppte det riktigt bra. I tisdags lämnade jag Skåne och åkte hem till mamma och pappa, återhämtning i Småland är aldrig fel. Det blev två helt perfekta dagar. Solen sken och det var helt vindstilla. Jag passade därmed på att simma en del i Vallsjön, det blev både simning till glasskiosken och rakt över sjön och tillbaka. Lite häng i hängmattan, minigolf och grillning hanns också med. Perfekt.

Vallsjön ligger spegelblank vid mina föräldrars sommarstuga

Morgon i Solvik

Minigolf är inte min grej. Jag KOM inte förbi detta hinder

Chill med kaffe i hängmattan i stugan

Pappa har en något märklig minigolfsmetod

Vallsjön by night

Swim high, rakt över sjön simmar jag

I helgen har jag cyklat. Jag har cyklat långt. I lördags cyklade jag 20 mil. Det var årets varmaste dag och det var ingen vind alls. Med dessa förhållanden blev det ganska varmt som ni säkert förstår. Det gick trots värmen bra. Okej okej, det var några missöden längs med vägen, någon försov sig i lördags, någon fick punktering efter 5 km, någons eker gick av, någon BONKADE (ordentligt), men vi var alla nöjda och glada efteråt.

Fantastisk morgontur med Simon o Rody

Obligatorisk cykelfika

Fint väder, då åker linnet fram :-)

Nu är det två tävlingar till den här säsongen som jag fokuserar på. Först Malmö Triathlon den 2 augusti och sen VM i Ironman 70.3 i Zell am See. Fokus kommer vara fart. Benen ska bli ännu lite snabbare är tanken. Semestern är här och för min del blir det träning som fokus, träning och häng med vänner. Det kommer vara receptet på en lyckad semester kära ni.