Sen vet jag en gång när jag var lite äldre (okej 14 år, men då tyckte man ju att man var gammal) så skulle min pappa springa och jag följde med honom. Det var kallt ute så jag valde att ställa mig på ett löpband medans pappa sprang utomhus. Hur länge jag sprang minns jag inte, men jag minns att jag efteråt inte tyckte att det var särskilt hemskt (och då hade jag ändå sprungit på löpband). Pappa sa sen till mig "när du känner att när du kommit hem, duschat och ätit och sedan känner dig full med energi trots träning, DÅ har du hittat njutningen i löpningen" och det var nog det jag hittade just efter det passet på ett löpband i Djurgårdsstugan. Var det då jag för första gången fick uppleva Runners High? Kanske...
Igår kom känslan igen. Planen för kvällen var tusingar på Hästhagen tillsammans med Simon och Daniel. Vi har nu fått våra tävlingsdräkter inför VM så vi skulle också preimärtesta dem. Vädret var inte heller helt olikt förra året i Motala, regn och snålblåst. Perfekt helt enkelt...
Tusenmetersintevaller är lite av ett hat-kärlekspass. Det kan vara brutalt jobbigt, men samtidigt så vet man att det är bra och därför gör man det. Första intervallen kändes hemsk. Herregud hur ska jag orka 7 st?!? Men så kom jag in i det där flowet och benen kändes lättare och vips så var 7 st avverkade. För en vecka sen sprang jag 5x1000 m och det kändes väldigt mycket jobbigare så jag vet inte ifall det var sällskapet, dräkten, vädret eller vad, men passet gav mig helt klart den där lyckokänslan som man vill att ett bra pass ska ge, Runners High!
Låt oss ta en gruppbild. "Hur ska jag stå? Vart ska jag titta? Tar du nu? Är deeet kameran?" Inte helt enkelt... Foto: Simon |
Vi använder självutlösaren istället. "Okej 10 s, nu trycker jag, nu springer jag, nu tar den!" Inte heller helt enkelt. Foto: ajfone |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar