Missy Monty the Ironwoman: Countdown Motala

Okej, vad händer egentligen med tiden? För ett år sen genomförde jag ett lopp som jag nog tror alltid kommer att vara ett av de värsta loppen jag genomfört. Det var 10 grader, snålblåst och regn. Ni som följt mig ett tag förstår ju säkert att jag pratar om VM-kvalet i Motala förra året. Det var min första tävling på en längre distans och efter ett jäkla pannben så sprang jag över mållinjen och kvalificerade mig därmed till årets VM i långdistans. Har det redan gått ett år? Är jag förberedd? Har jag tränat tillräckligt?

Ja, det har redan gått ett år. Nej, jag känner mig inte förberedd och nej jag har inte tränat tillräckligt. Så känns det i alla fall, men det är ju ingenting jag vet. Än så länge så har inte tävlingsnerverna börjat komma, men de kommer komma, var så säkra. Det hade varit skönt ifall jag kunde vara lika lugn som jag var inför tävlingen på Mallorca, jag ska sikta på det tror jag. Det enda som jag nojar mig lite om är att jag inte fått till någon bra simning den senaste tiden. Sen två veckor tillbaka är det OW-simning som gäller, men det är ingen jättenjutning direkt. Vattnet är fortfarande ganska kallt och det har blåst mycket den senaste tiden i Malmö vilket gör simningen mer till att fightas mot vågorna än ren simning. Om vädret tillåter så är det ju 4000 m simning som gäller på VM, det längsta jag simmat än så länge är 1900, hade velat få till ett längre pass, kanske jag kan få till det i helgen?

Vad har annars hänt sen senast? Hmmmm, inte så mycket faktiskt. Jag har tränat (förvånande va), dock har mängden minskat nu när det börjar närma sig VM. Eller jo en sak har faktiskt hänt. En ny skönhet har kommit in i mitt liv, en Trek Speed Concept 7.5. Jag kör nu med Trek både på linjehoj och tempohoj, känns fantastiskt. Är så himla nöjd med linjen och är helt övertygad om att jag kommer vara lika nöjd med tempon. Har lyckats få till några riktigt fina pass på den och fler kommer komma. Jörgen på Team Sportia Mobilia har hjälpt mig med inställningarna så jag kommer vara supersnabb nu. Stort tack Team Sportia Mobilia!

I lördags sprang jag Malmömilen. Vi kan säga såhär, tävlingen är redan bortglömd :-) Först tänkte jag inte berätta något om hur det gick, för det gick så dåligt, men ni ska få veta. Mina förberedelser kändes bra, benen kändes bra på lördagen och förutom lite magknip så kändes det bra. 15:00 gick starten och mitt mål var sub40. Starten gick och vi sprang iväg. Första km gick, andra km gick, tredje, fjärde, femte. Fram till femte gick allt enligt plan, låg några sekunder efter, men inte så mkt. Men sen kom väggen. Benen totaldog, jag fick kämpa för att ta mig framåt, 4:00-tempo sjönk till 4:20 tempo, som sjönk till 4:25-tempo. HALLÅÅÅÅÅ vad fan händer? Spring nu ben! Men nej, de ville inte, det spelade ingen roll hur mycket jag tog i, farten ökade inte. Vid ett kort tillfälle tänkte jag bryta, men sen så bestämde jag mig för att ändå springa i mål. Sluttiden landade på 41:41 en tid som jag är riktigt missnöjd med. (sprang ju snabbare på träning för två veckor sen). Väl i mål träffade jag en hel del vänner och när vi började prata om loppet så inser jag att de flesta har haft exakt samma upplevelse som jag. 4-5 km gick bra, men sen dog benen. För min del tror jag att det var värmen som ställde till det. Det råkade ju vara en av de varmaste dagarna på året just i lördags, plus att det låg ett tungt regnoväder i luften. Hur som helst, det var ingen rolig upplevelse alls. Målet om sub40 får leva vidare, men det målet släpper jag för några veckor med tanke på VM. Nu gäller det att hitta fullt fokus mot ett av årets största mål. I dagarna ska cykeln förberedas med tävlingshjul så jag hinner göra något pass med dem på. Sen går vi in i Race week och sen är det dags. Låt oss nu hoppas att vädret i alla fall blir lite bättre än vad det är nu. Jag önskar sol dagarna innan loppet och sen på lördagen får det gärna vara halvmulet, inte kvavt dock, vindstilla och mycket syre i luften. Det är väl inte för mycket begärt eller?