Envishet

I fredags hade jag något av en ganska fruktansvärd träningsdag. Den var helt och hållet självförvållad, men berodde till stor del av att jag är otroligt envis av mig. Har jag väl bestämt mig för något så blir det oftast så. Ur träningssynpunkt kan detta vara både bra och dåligt. Det är särskilt bra nu när jag håller på att lära mig simma, hade jag inte varit så envis hade jag nog inte kommit iväg på alla de där tidiga morgonpassen som jag gör nu. Jag ska banne mig lära mig crawla!
Envisheten har också en tendens att bli en dålig egenskap för mig. Exempelvis om jag envisas med att träna, även fast jag inte alltid är tipp topp så kan det sluta med en sliten kropp och skador. Det kan också vara så att jag envisas med att köra ett pass och upplevelsen är så hemsk att jag vill inte göra det fler gånger. Lite så var det i fredags.

Jag hade bestämt mig tidigare i veckan för att cykla till jobbet. Det skulle vara fina vindar hela vägen till Eslöv så jag såg fram emot en ljuvlig tur (ja ljuvlig :-) ). Pga av ett tidigt möte, var jag tvungen att komma iväg lite tidigare än vad jag brukar när jag cyklar, klockan 06:10 rullade jag ut på Västanväg och trampade iväg till Eslöv. Vad som skulle blivit en härlig cykeltur blev istället en ganska medioker och tröttsam resa. Kroppen svarade inte alls som jag hoppades på. Cykeln kändes seg, benen var sega, huvudet var segt, ja ni fattar. Jag kom iaf fram och efter en skön dusch och en till frukost var jag med på banan igen. Man kan ju då tycka att denna träningen borde varit nog, men nejdå, jag bestämmer mig för att jag ska cykla även hem. Vinden hade definitivt inte vänt, den hade snarare ökat så på vägen hem hade jag enbart kraftig motvind. Hela dagen hade jag suttit i möten, att sen hoppa upp på en cykel klockan fyra en fredag eftermiddag, med nästan cykling i 5 mils motvind, det skulle nog de flesta kalla idioti, jag kallar det envishet, men den dåliga varianten. Behöver jag ens säga att det var hemskt? Om det var tungt på morgonen så var det mkt tyngre på eftermiddagen, det blåste och jag var seg i huvud och kropp. Inget av passen var sådär ljuvliga som jag hade hoppats på. Min envishet var inte min bästa egenskap just i då.

MEN när jag väl kom hem så hade min älskade make förberett mat, vilket välkomnande. Han hade också köpt en massa gottigheter till mig, plus att min kära svärmor hade bakat en helt otroligt god äppelpaj. Jag kan säga att jag hade verkligen matkoma DELUXE på kvällen. Inte konstigt att jag däckade halv tio i soffan.

När jag vaknade på lördagen var den där dåliga träningsupplevelsen historia. Efter att ha startat morgonen med en timmes tänj- och stretchövningar, joggade jag iväg och köpte frukostbullar (2 km jogg). Sedan var det lördagsspinning med klubben.

Det var tur att jag hade lyckats glömma fredagens pass, för spinningen var tuff. Vi cyklade i nästan 2 timmar, men det var grymt kul. Kroppen svarade mycket bättre på träningen än dagen innan så min envishet blev på lördagen en bra egenskap. 

Så här på slutet av detta inlägg kan jag nog ändå konstatera att jag är glad att jag har envishet som en egenskap. Utan den skulle det vara mycket svårare att göra den här satsningen mot IM. Visst jag förstår ju att det inte bara krävs envishet, utan även bra mat, vila och så, men att vara envis hjälper mig många gånger när motivation kanske tryter. 

That's all for now. Medans resten av Sverige nu antagligen sitter fastklistrade framför tv:n å kollar fotboll, så ska jag fortsätta läsa sista boken om Christopher silverbielke, grymt spännande. Måste oxå försöka smälta den goda middagen som jag blev bjuden på ikväll, restaurangbesök i Limhamn, ryggbiff med klyftpotatis å tre mumsiga tryfflar till efterrätt, mmmmmm, matkoma igen! Godnatt