Att cykla utomhus nu under vinterhalvåret är inte lika vanligt förekommande som under våren. I veckan fick jag frågan om jag skulle cykla till helgen. Det var inte planen, men när jag tittade på prognosen inför lördagen så sa den sol och inte särskilt blåsigt. Såklart man vill cykla då! Så klockan 09.00 följde jag med grabbarna på en långtur på Skånes slätter.
Vädret var kanon, ett par plusgrader, strålande sol och behaglig vind. Vinden låg dock i ryggen så jag uppfattade den inte så stark som den var. De första 2 timmarna var ljuvliga, benen kändes hyfsat pigga, ryggen var ok och vi cyklade där i vår lilla klunga och hade det allmänt trevligt när vi diskuterade allt ifrån FTP-test, tävlingar, choklad och träningsappar till telefonen. Men så hände någonting. Helt plötsligt tappade jag mer och mer i backarna mot killarna och mina ben de svarade inte som jag ville. Dags för energipåfyllning med andra ord. In med en gel och jag cyklade vidare. Efter kanske 20 min till så började jag sacka efter igen. Dags för energipåfyllning. In med en banan och fick även en bit choklad av Axel. Det hjälpte dock inte mycket. Jag var trött. Klockan visade 6,5 mil och jag visste att det var ca 3-4 mil hem. Herregud tänkte jag, hur ska detta gå. Killarna märkte att jag sackade och kom med förslaget att vi stannar ett par minuter för lite vätskepaus och energipåfyllnad. Vilket vi gjorde.
Dricka lite, äta lite, fota lite och sen vidare igen. Den fina vinden som hjälpt oss i början blev nu min fiende. Motvind och ben tunga som bly. Det gick liksom inte alls. Jag tappade i varje backe och killarna fick vänta in mig i princip hela tiden. När vi hade ca 2,5 mil kvar sa jag att ni får cykla hem, bättre ni släpper mig så ni för köra på. Men inte det, de var sjyssta och väntade in mig och tillsammans kämpade vi oss hem. Tack ska ni ha!
Sista milen var brutal. När vi kom till Skabersjö så är det en raksträcka in till Malmö. Hur lång den är exakt vet jag inte, men igår kändes den jättelång (kanske den är 5-6 km?!?). Stark sid/motvind hjälpte ju inte en direkt heller. Mycket svordomar kom det ifrån mig, men efter vad som kändes som en evighet kom vi äntligen in i Malmö och rullade in till Bianchi där vi satte oss och käkade. Behöver jag säga att det smakade gott? Tack och lov så gick min återhämtning fort.
Att cykla in i väggen är ingenting roligt. Analysen efteråt resulterade i att jag slarvade med energin. Så bättring till nästa gång. Trots väggkörningen så var det en fantastisk runda. Att kunna cykla 12 mil en lördag i januari är inte ofta det inträffar.
 |
| Fikastopp |
 |
| Sånt här väder hade vi, underbart |
 |
| Hela gänget samlat, me and the boys |
 |
| Gruppfoto, fotograf Simon saknas dock |
 |
| Energibrist ska jag inte få fler ggr, hämtade ut ett paket från Wiggle imorse |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar