Race report Vättern Triathlon

Så var min första långdistanstävling gjord. Som ni säkert redan vet så var det tufft. Jag tar det från början, var beredda på lång text!

Fredag

Klockan 9 var det avfärd ifrån Malmö. Jag, Daniel och Simon åkte i en bil till Motala. Resan dit var mkt trevlig, en hel del triathlonsnack och vi var alla taggade inför lördagen. Väl på plats i Motala mötte vi upp några till ifrån klubben vid vårt boende (ett megahus). Vi slängde in våra saker i huset och sen begav vi oss till tävlingsområdet för att hämta ut våra nr-lappar. Regnet hängde hela tiden i luften vilket kändes lite oroväckande inför lördagen. 

Efter att vi hämtat våra nr-lappar samt kikat in området begav vi oss tillbaka till huset och slängde på oss våra cykelkläder för att ge oss iväg ut på en kort kort cykeltur för att känna på cyklar och ev. cykelbana. Den blev megakort för tiden sprang iväg och vi skulle hinna till race meeting också. Hem, in med cyklar i huset, och snabbt iväg för att få ta del av all info kring tävlingen. 

Majoriteten av informationen kom att handla om temperaturen. Prognosen för lördagen var nämligen 10-14 grader, regn och blåst. Vattentemperaturen låg på 16 dvs högre än lufttempen. För att inte gå in på detaljer så kan jag sammanfatta detta med att om det är för stor skillnad mellan luft-och vattentemp så förkortas eller ställs simningen in (vissa gränser). Prognosen för vår simning var 3000 meter, men det fanns risk för inställd simning, allt skulle bestämmas lördag kl 08.00, dvs en timme innan start. Inte mkt att göra, mer än att hem och packa rätt saker till tävling. 

Efter mötet stack vi och käkade pizza, sen hem o packa och ladda det sista inför lördagen. 

Min plats i växlingsområdet, tomt och torrt på fredagen

Lördag race day

Vaknade när klockan ringde, skönt att få sova ganska mkt. Det första jag gjorde var att kolla väderprognosen, hoppet är ju det sista som lämnar en, tyvärr visade nu prognosen ännu mer regn och kallare väder än vad fredagen gjorde. Jaja, jag hade med mig kläder efter väder så långt jag kunde iaf. 

Efter en maffig frukost rullade vi ner till tävlingsområdet. Nu började nerverna komma. Magen jobbade inte riktigt med mig, gick med en liten magknip hela tiden, tänkte att det går nog över så småningom. Vi var i god tid på plats. Klockan 8 meddelade tävlingsledningen att lufttempen mätte 14 grader vilket innebar förkortad simning till 3000 m. Jag blev glad över att simningen blev av, mkt bättre än att det skulle varit duathlon vilket hade varit alternativet om simningen blivit inställd. 

Jag hade turen att få med mig en stor hejarklack till Motala i form av föräldrar, båda mina bröder med sina barn och en svägerska. Jag hann möta upp mina bröder med familj innan start, det var sååååå kul och det hjälpte mina nerver lite grann. 

En glad Julia innan loppet, helt ovetande om vad som komma skall

Vid halv nio började jag klä på mig våtdräkten och göra mig redo för simningen. Gick sedan bort till simstarten och lite efter 9 hoppade jag i vattnet. Nu var jag riktigt nervös och jag hade ont i magen, det släppte inte alls. KLockan 09:18 gick starten och vi stack alla iväg. Jag hamnade snett redan ifrån början så jag hade ingen klunga att simma i, detta gjorde att jag simmade mkt själv (lättare att ligga och simma bakom någon fötter), jag tenderar också att simma mkt åt höger, vilket jag gjorde till en början, men jag lyckades dra mig in i rätt linje igen och hålla siktet. Jag höll sen siktet bra, men fick som sagt inte någon draghjälp alls. Kroppen kändes pigg, den var glad att få röra på sig :-). Efter 1 varv (1500 m) började jag bli lite snurrig, det blev jobbigt och flytet i simningen försämrades avsevärt. Stannade upp några ggr för att dels få blod i benen och undvika kramp, men även för att lokalisera min kropp. Märkte att jag nästan hade tappat mina badmössor och började bli kall om huvudet. Mössorna satt kvar tack vare mina glasögon, men jag tappade ju mkt värme i kroppen. Jag tog mig igenom det sista varvet också, efter lite famlande ska jag säga. Simmade stadigt på 20-min tempo på km:en, det var det jag hade räknat med. Gick upp från simningen på 61 min och vidare in i T1 (Transition 1)

In mot T1

T1

In i första växlingen, glad att äntligen få byta gren. Än så länge kändes det som att jag höll värmen och det regnade inte. Tog nog bara en minut sen kom regnet och det ösregnade när jag skulle växla. Först fick jag inte av mig våtdräkten, det var lite snurrigt och jag fick stanna upp och ta det väldigt lugnt. Till slut åkte våtdräkten av, då kom nästa problem att få på sig kläderna till cykling, mina händer var så stela. Jag hade bestämt mig sen tidigare att jag skulle ta tid på mig i första växlingen för att få bra kläder på mig. Tid tog jag, närmare bestämt 8 min, men jag fick till slut på mig ullstrumpor, vindjacka, armvärmare och handskar. När allt satt på plats tog jag cykeln och sprang ut mot cyklingen.

Direkt ut på cyklingen, regnet öste ned. (Bild lånad av Karl Englund)

Cykling

Nu var det bara att börja trampa och försöka få upp någon form av värme i kroppen. Min hejarklack ropade vilt när jag stack ut på cyklingen, riktigt roligt och peppande. Cyklingen var tre varv, 4 mil per varv och började med en kraftig uppförsbacke. I normala fall borde den ökat värmen i kroppen, men inte den här gången. Visst gick pulsen upp och jag kände mig lite varm, men det försvann snabbt. Det var så kallt (lufttemperaturen visade sig vara 10 grader) och mina händer var som två pinnar. Jag trampade på så gott jag kunde och det kändes ändå bra i benen, kom snabbt upp i ett bra tempo trots motvind. Första två milen gick mellan 30-32 km/h. Regnet avtog lite grann och vid första vändpunkten blev det medvind, gött. Nu kunde jag trampa upp så jag låg i 35-37 km/h och det kändes riktigt bra, förutom att jag inte kunde använda händerna, det var helt klart svårt att plocka upp mina gels när de skulle intas. Första varvet kändes riktigt bra i kroppen, jag försökte ignorera kylan och regnet, har ju upplevt detta innan vid träning. Vid första varvningen fick jag hejarrop av min hejarklack, shit vad det taggade mig. Tyvärr fortsatte cyklingen inte i samma positiva känsla de andra två varven. Eftersom det var en varvbana så kom ju backen igen, den här gången växlade jag ned till lätta drevet och trampade med ganska lätta växlar uppför backen. När jag sen skulle växla tillbaka till stora drevet så ville inte växeln gå tillbaka. Fan tänkte jag, är jag så kall om händerna att jag inte ens kan växla? Jag hoppade av cykeln och försökte pilla lite, upp tillbaka, men nej, det gick inte. Jahopp tänkte jag, då får jag väl cykla på lilla drevet, vilket jag också fick göra HELA 8 mil. Detta innebar att jag inte kunde få upp den fart som jag hade hoppats på. När jag tog i som mest kom jag kanske upp i 35 km/h men då fick jag också trampa som ett as (ursäkta språket). Det var tufft, det regnade och blåste ännu mer och det kändes allmänt surt. Min cykel är sliten, men jag vill ju att den ska hålla några månader till. 

Iaf, jag tog mig igenom hela cyklingen (ska tillägga att mina magsmärtor försvann inte alls) med mina lätta växlar och rullade tillbaka in i i växlingsområdet. 

Inne för varvning på cyklingen

Varvning cykling

T2

Dags för byte till löpning. Av med cykelkläder och på med löparkläder. Famlade lite med mina tröjor och hittade inte min löpartröja, behöll därför mina armvärmare och fick på mig mitt tri-linne. Bytte även till torra strumpor. Efter ca 3 min begav jag mig ut på en löpning som skulle visa sig bli tuff.

Av med cykelkläder och på med löpkläder

På väg ut från T2

Löpning

Kom iväg på löpningen vilket kändes skönt. Var orolig att mina höftböjare skulle strejka direkt, men det gjorde de inte. Benen var sugna på att löpa. Mina fötter kände jag inte av, de var stelfrusna, men benen kändes lätta och jag trippade iväg. Första 5 km gick hur fint som helst, 4:47-tempo. Mmm, sen kom väggen, då slog kylan till, jag blev kall, benen började strejka ordentligt. Då mitt i ingenstans kom min hejarklack och skrek och skrek: Heja Julia, heja Julia. Mina syskonbarn skrek hela tiden och det var återigen så himla peppande och roligt. Första varvet gick ändå hyfsat, sen ut på andra. Då tänkte jag om 5 km då är jag över hälften och då är det ju bara 15 km kvar, detta kommer gå hur bra som helst. Sakta såg jag dock hur mina km:er tider sänktes, inget 4:47 tempo längre utan snarare 5:10-5:20 och två betongklossar till ben. Men varje gång det kändes tungt dök min hejarklack upp och peppade mig. När jag gick ut på tredje varvet gick de första tjejerna i mål, det var riktigt tungt kan jag säga. Jag var trött och kall och mina lår skrek av smärta, men jag skulle inte bryta. Jag tänkte att nu ska jag ut och springa 10 km och jag är lite trött, det klarar du Julia! Sakta trippade jag framåt och helt plötsligt hade jag 25 km kvar. 5 km är ingenting Julia, kom igen nu! Jag försökte springa så gott det gick och helt plötsligt kom skylten som sa att det var 1 km kvar och då var det bara att köra. In på upploppet och äntligen, äntligen såg jag målgången, sprintade in på upploppet och sprang med ett leende över mållinjen. JAG KOM I MÅL! 7 h, 52 min, 27 s senare var en av mina värsta upplevelser över. Jo, det var min värsta upplevelse i min tävlingskarriär. När jag efteråt fick höra att det hade varit 10 grader under loppet då insåg jag hur jäkla tuffa förhållanden det var. 

Ute på löpningen

In på upploppet

I mål, äntligen

Väl i mål fick jag varmt kaffe som smakade ljuvligt och fick äntligen krama om min underbara familj! Vilken support de var! Så många hejarrop som jag fick under löpningen vågar jag nog påstå att ingen annan fick. Andra tävlande vände sig till och med om när de skrek :-) Mina syskonbarn gav mig blommor som de plockat och jag fick en fin medalj. Stort tack, ni lyfte mig verkligen genom hela loppet, framförallt på löpningen. Tack även till alla andra som hejade, jag hörde vid varvningen någon som ropade "heja Jullan", väldigt nyfiken på vem det var faktiskt, peppande var det iaf!

Jag är riktigt stolt över mig själv att jag tog mig runt med de förhållanden som var, det var många som bröt. Jag önskar att min cykel hade hållit ihop hela cyklingen för jag hade definitivt mer kraft att ge, men ibland så funkar helt enkelt inte ens prylar, men jag gjorde det bästa av situationen. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga. Jag sprang in som 12:a i min klass och kvalade även in till VM 2015, samt blev långdistansklubbmästare (de två främsta tjejerna i klubben fick tyvärr bryta pga kylan). 

Nu blir det recovery och sen är det Köpenhamn som gäller!