Laddning som blev urladdning

I fredags hade jag en av mina värre cykelupplevelser någonsin. Som jag skrev så laddade jag inför en cykelresa ifrån Eslöv till Båstad. Det blev en rejäl urladdning kan jag säga. Vädermässigt så visste jag att jag skulle ha lite lätt motvind/sidvind, men jag kan säga att det var inte speciellt lätt motvind.

Den första biten gick jättebra, cyklade 2 mil enkelt och kroppen kändes pigg. Resan började med att jag cyklade västerut, dvs vinden i ryggen, så det var inte konstigt att jag tyckte det var enkelt. När jag sedan svängde upp och började cykla norrut då kom vinden istället mot mig och då kom även backarna.

Efter 3 mil, stannade jag en kort stund och åt en macka och var vid väldigt gott mod. Omgivningen var fantastisk med en natur som var så härlig i form av de skiftande färgerna som träden hade. Det var även ganska mycket skog så det kändes lite som att jag var i Småland :-) Så jag försökte att inte tänka på den där trötta känslan som börja komma krypande i benen, utan försökte tränga bort den.

Efter 5 mil var jag i Bjuv och stannade återigen för en kort energipaus. Därefter kändes det som att det bara gick utför. Öppna slätter och det började även bli kallare i luften, men jag cyklade på. 1 mil innan Ängelholm fick jag ett pepp-sms av Alex, det var kul, då var klockan halv sex och de skulle precis köra ifrån Malmö. Då tänkte jag att nu kör jag, skit samma att jag är trött.

Resterande väg gjorde jag verkligen vad jag kunde för att hålla mitt humör uppe, men det var inte lätt. Jag var sååå nära att flera gånger mot slutet ringa Alex och säga att de fick komma och plocka upp mig för det var så jobbigt. När jag kom till Magretetorp (precis vid Hallandsåsens början) då var jag nästan gråtfärdig (eller nej, nu tar jag i), men det var tufft för backen som kom var brutal. Jag hade en snitthastighet på 9 km/h, jag springer snabbare än så. Och det kändes som att backen aldrig tog slut, det var även svårt att få en uppskattning om hur lång backen var för mörkret kom och det var svårt att se (min lampa lyste i princip bara upp lite framför mig på vägen). När jag äntligen kom över åsen då kunde jag i princip bara rulla fram till min slutdestination, såååååå skönt det var att komma fram.

Jag hoppas att jag inte var alltför negativ i mitt humör när jag var framme, det får sällskapet avgöra. Det var ett av mina jobbigaste pass på länge, men jag är så glad att jag tog mig igenom för detta kan jag jämföra många gånger framöver. Pannbenet fick verkligen träna.

Jag kan konstatera att jag gjorde helt fel med energin, jag hade behövt få i mig energi mycket oftare, jag måste lära mig det där för jag gör ofta felet att jag väntar med att stoppa i mig något tills jag är alldeles för hungrig. Helt fel taktik. Hela helgen har jag nu varit som en svamp, både vad gäller mat, snacks och vin, kroppen är lite obalanserad fortfarande, men det ordnar sig :-)

Ikväll är det simning, men först ska jag hänga i soffan och inte göra ett dyft, kanske dricka en kopp kaffe, kanske äta en kaka, vad vet jag.
Bjuder på lite höstbilder ifrån cyklingen.


Första energistoppet, mot Kågeröd



Hepp, nu kör vi vidare