Att trotsa sina svagheter

Att cykla i blåst och regn har sedan Vätternrundan varit någonting jag hållit mig borta ifrån. Det var så fruktansvärt de där timmarna på cykeln när regnet forsade å kylan på kroppen var ett faktum. Jag minns så väl när vi cyklade in i Jkpg hur arg jag var, jag ville bryta, det var inte roligt alls. Jag frös från topp till tå å mina händer var som svampar. Tanken på att cykla 20 mil TILL tilltalade mig inte alls. Pappa var också med på min bana. MEN då sa mamma något i stil med "Kom igen nu, nu cyklar vi, vi tar det lugnt". Hon peppade verkligen igång oss, så jag, mamma, pappa å Alfred fortsatte. Å i mål kom vi hela familjen! Det var lycka!   (Efter Hjo kom solen)

Igår morse hade jag bestämt mig för att cykla till jobbet. När jag vaknar å går ut för att hämta tidningen både blåser å regnar det. Suck... När jag även ska säga hejdå till Alex så är det första han säger "det blåser", "mmm", svarar jag. "Ska du cykla"?, ""Ja", "näääää" säger han då (med en ton som att det är verkligen synd om mig). I det ögonblicket undrade jag då vad jag höll på med.

Jag skulle cykla, jag skulle inte låta vädret vinna över mig, på IM kommer jag inte kunna styra över vädret, å alla träningspass tills dess kommer inte vara en dans på rosor. Så jag tog på mig alla kläder å till sist de nyinköpta regnkläderna å gav mig iväg. 

Regnade det? Jo absolut. Mitt fina visir på hjälmen hjälpte mkt, regnkläderna likaså. Jag blev aldrig kall, snarare jättevarm :). När jag kom till jobbet å fick hoppa in i en varm dusch var det LYCKA. Jag vann över vädret å blev 4,5 mil cykling rikare!